Är det fult att vara tacksam?
KOLUMNEN: Många har nog upplevt de känslor man fylls av när något hemskt plötsligt hotar en själv eller de nära.
Hur vi inser att andra problem som hållit oss vakna på nätterna är futtigheter och att sånt vi hittills grälat om är småsaker. Dödsrädslan ger perspektiv på livet, skriver Johanne Hildebrandt i en krönika i Metro (10/8) om de veckor hon trodde hon skulle dö, innan hon fick veta att knölen i bröstet var ofarlig. ”Livet är helt okej. Man behöver bara bli halvt ihjälskrämd för att uppskatta det”, konstaterar hon.
Vi människor är bra på att reta upp oss på småsaker och dåliga på att njuta av vardagen, att ta tillvara de många små händelser som tillvaron består av. Livet är det som pågår medan du tänkte på något annat, skrev en författare för några år sedan. Vi ser framåt och vi blickar bakåt, sällan är vi där vi befinner oss just nu.
”Utan tacksamhet blir livet ett jagande efter vind”, säger Kjell Kallenberg, präst och professor i empirisk livsåskådningsforskning i en intervju i SvD (Idagsidan 2001-08-08). Han talar inte om en passiviserande ”håll dig på plats-tacksamhet”, utan om en upplevelse av tacksamhet över det vi har, att inte ta allt för givet.
Om vi inte uppskattar eller känner glädje över det vi har eller uppnått, utan bara jagar efter mer, större, häftigare kommer i stället en känsla av tomhet. Det blir ett jagande efter vind. Vi får aldrig fatt i det vi jagar, menar Kjell Kallenberg.
Så stanna upp ibland, säger han. Känn många små tacksamheter. Som att solen lyser när du sitter på balkongen, att näktergalen sjunger, eller ”att det faktiskt kommer några och tömmer soporna. …Det är ju fantastiskt.”