Ruth Lundell bor i Karlstad och jobbar i Storfors sju mil därifrån. Kvart i fem går hon upp, och tio i sex går bussen från Kronoparken. Två bussbyten och sjuttio minuter senare är hon framme i Storfors och Hammargården, ett sjukhem och äldreboende. Hemvägen tar ännu längre tid, då får hon vänta i Kristinehamn i tjugo minuter.

— Då blundar jag en stund, säger Ruth.

Tolv och en halv timme är hon hemifrån varje dag. Ändå vill hon fortsätta jobba efter pensioneringen.

— Jag trivs här och jag vet att jag gör ett bra jobb. Vi får ofta höra det.

Med ”vi” menar Ruth också de två andra som jobbar i tvätten; Servete Elshani och Britt-Marie Ekström. Själv blev hon fast anställd 1991. Och den 1 oktober fyller hon 65 år.

— När jag fick reda på hur liten pension jag skulle få blev jag förskräckt. Jag vill kunna gå och sätta mig på Pråmen, äta en sallad och dricka ett glas vin, eller gå på kafé och ta en bakelse. Men det blir ingenting sånt om jag ska klara mig på min pension.

Ruth visar mig sina beräkningar, uppgifterna har hon fått från försäkringskassan. Allmänpensionen och ATP ger henne 8 321 kr, avtalspensionen 1 095 kr. Det blir 9 416 kr, och efter skatt knappt 7 000 kr.

— Hyran för min tvåa går på 4 000 kr. Hur ska jag kunna överleva på 3 000 kr? Idag har jag runt 11 000 kr efter skatt.

Avtalspensionen förändras inte mycket om Ruth jobbar ett år till, det blir bara en femtiolapp mer i månaden. Men allmänpensionen och ATP:n ger henne 850 kronor mer i månaden.

— Det blir i alla fall något mer, säger Ruth.

Och så berättar hon att en av döttrarna erbjudit henne att flytta in i deras hus — ”då slipper du i alla fall hyran”. Men nej, det vore otänkbart, Ruth vill fortsätta bo där hon bor.

Hon har också undersökt om hon kunde skaffa något annat arbete, men det är inte lätt när man är 65 år.

— Jag skulle kunna få ta en del städningar hemma hos människor, för ett städbolag. Men då måste jag öva upp mig i bilkörning, det är många år sedan jag körde. Och det känns så tungt att ställa om och börja släpa runt städredskap och möta nya människor. Det är väl än sak att fortsätta på ett jobb som man kan och trivs med, och en helt annan att börja på något helt nytt när man har fyllt 65.

Det var i april som Ruth frågade om hon skulle kunna jobba kvar ett år. Efter en tid hörde personalchefen Torleif Rosvall av sig och förklarade att det inte gick.

— Det är bara i väldigt speciella fall som kommunen har låtit någon arbeta efter pensioneringen. Och vi har vikarier som väntar på att få fast jobb. Vi har inte diskuterat den nya situation som följer av riksdagsbeslutet om rätt att arbeta till 67 år, säger han.

När Ruth fick det negativa beskedet ”blev allt nattsvart”, säger hon. Men så hörde hon på radion att riksdagen bestämt att alla som ville skulle få jobba tills de blev 67 år. Då tändes hoppet igen. Men kommunen har formellt rätt att säga nej, än så länge. Under en övergångstid gäller redan ingångna avtal, dock längst till utgången av 2002.

När Storfors kommun i våras ville ha en åsikt från facket lokalt, hade facket redan förordat att en annan skulle få fast jobb på tvätteriet.

— Ruth var inte medlem vid det tillfället, förklarar Maj-Lis Sölvebring, ordförande i sektionen. Vi har slitit hårt för att ordna jobb till vikarier som ska ha fasta jobb enligt LAS-regeln, och för att se till att folk inte ska sägas upp.

För dem som arbetar i kommuner och landsting gäller det nya avtalet AB 01 (Allmänna bestämmelser). Där finns fortfarande paragrafen om avgångsskyldighet vid 65 år.

— Vi diskuterade aldrig den frågan i våras i avtalsrörelsen, riksdagen hade då ännu inte fattat något beslut, säger Evy Eriksson, ombudsman på Kommunals förbundskontor. Men vi ska tillsammans med arbetsgivarna se över Allmänna bestämmelser under det kommande året, då får vi anpassa reglerna till riksdagsbeslutet, säger hon.

Kommunals förbundsmöte 1999 slog fast att kollektivavtal som tvingar människor att sluta vid 65 år måste bort, de som vill och kan måste få fortsätta arbeta. Men arbetsgivarna har varit emot.

— Arbetsgivarna har kunnat välja vilka som skulle få jobba kvar, och det är inget system vi gillar, säger Håkan Pettersson, ombudsman som förhandlar om pensionsavtalen.

För Ruth kommer alltså de nya reglerna för sent. Men inte bara för henne. I kaffehörnan inne i tvätteriet ligger Nya Wermlandstidningen. På förstasidan står det att facket tar strid för biskopen i Karlstad som ville jobba kvar i sju månader efter sin pensionering i april nästa år. Men inte heller biskopen fick jobba kvar, domkapitlet sa nej.