Det nyligen presenterade betänkandet ”Välfärd och arbete i arbetslöshetens årtionde” visar på växande klyftor och en stor eftersläpning av lönerna för de anställda i den offentliga, dvs vår gemensamma, politiskt styrda sektor.

Forskarna ger sammantaget en dyster bild:

Många anställda har kunskaper som inte används. De anställa är som genomsnitt mycket mer kompetenta än som behövs. Forskarna punkterar myten att kraven i jobbet höjts så mycket att det ”inte går” att få tag på kvalificerad arbetskraft. I stället är det tvärtom så att det är kraven på kompetens i jobbet som måste höjas för att passa arbetskraften! Detta känner säkert många vårdbiträden, undersköterskor och andra kommunalare in i ryggmärgen. Deras arbetsuppgifter har på många håll blivit så utarmade att de inte tillåts använda sina kunskaper.

De offentligt anställda betalas mycket sämre än anställda i det privata näringslivet med samma längd på utbildningen och samma arbetslivserfarenhet. 1968 var skillnaden två procent, den har nu vuxit till 16 procent!

Kvinnor överlag fortsätter att få sämre betalt än män och får nöja sig med 83,60 kr när mannen tjänar 100 kr. Eftersom offentliga sektorn bygger på kvinnors lojala arbete är det förstås här som orättvisorna är störst.

Den offentliga sektorns utarmning kan bara botas på ett sätt, anser Carl le Grand, professor vid Institutet för social forskning vid Stockholms universitet:

Öka personaltätheten och höj lönerna!
Receptet låter både förståndigt och enkelt. Det behövs fler händer och bättre löner i vården. Kommunal har krävt detta i åtskilliga år.

Men medicinen är säkert både besk och svårsmält för en rad kommunledningar som fortfarande brottas med hårda ekonomiska problem och snarare tänker på fortsatta besparingar för att klara balanskrav och budgetmål.

Men samtidigt visar verkligheten att valet att avstå från medicinen kan göra ont ännu värre. Sjukskrivningarna kostar i dag lika mycket som arbetslösheten gjorde när den låg som högst. Och sjukast är kvinnorna i den offentliga sektorn.

Folk jobbar mera, kan mera, men får mindre betalt än tidigare. Något är fel i den strategin.

De offentliganställda har fått betala dubbelt upp för 90-talets kris. Både med hårdare jobb efter nedskärningarna och med lägre löneutveckling än de privatanställda. Detta måste rättas till. Notan bör Ringholm ha råd att betala.