Han är gråare i håret än på fotot på Galleri Sintras hemsida, men ser inte ut som en gammal gubbe. Vi träffas på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, han med moppen, jag med anteckningsblocket.

Varför skriver du att du gör ”fula, elaka, hotfulla smycken”?

— Det är litet skämtsamt, svarar han. Men mina smycken har ibland vassa former, en del kan upplevas nästan som klor.

Han gör i vart fall inte smycken för att behaga, för att vila ögonen på. Han gör som han känner och som materialet vill. Han är tjurig, det är han som bestämmer.

Men här på sjukhuset håller han sig inom ramarna. Han städar med en impregnerad mopp. Det blir en beläggning på golvet som egentligen borde poleras med städmaskin för att bli bra, anser han själv. Men det är inte han som bestämmer. Och det är ju mycket lättare utan vatten och hink.

Han har städat här så länge att det går automatiskt, han kan tänka på annat. Men han tänker inte på hur han ska utforma sina smycken. Det vet han först när han har materialet framför sig.

Därför kan man inte beställa smycken av Temel. Inte ens en kopia av något han redan gjort. Han vet inte riktigt vad det blir när han sätter i gång.

— Det är känslorna som styr, inte projektet, så uttrycker han det.

I stadsdelen Haga ligger Sintra, galleri och butik för konsthantverk, som drivs kooperativt. Här finns Temels hängsmycken, ringar, örhängen och broscher i blandade metaller och mycket speciella former.

Han är den ende mannen av över 20 medlemmar, som alla delar på hyran och på arbetet. Förut var Temel också med i ett kooperativ i Stockholm, Metallum, men hade inte råd att fortsätta.

Halv sex börjar Temel städa på dialysavdelningen. Han försöker ta så många patientrum som möjligt innan de första kommer. Det är en av hans mardrömmar att råka dra ur någon sladd eller slang för en dialyspatient.

På labbet drar han moppen mellan skåp och lådor med spännande påskrifter som DNA eller Radioaktivt och han diskar provrör från modell pytte till modell jätte.

Nu är klockan halv tolv. Han ger sig aldrig tid att äta eller ta rast innan han byter sjukhusvitt mot jeans, och tar spårvagnen till Klippans tegelröda industriområde där många konstnärer håller till. Vi tar den stora fabrikshissen upp till Temels verkstad.

Här finns inga färdiga smycken, men många olika delar under arbete. Temel är en rastlös man, för otålig för att göra ingenting i 20 minuter, medan en metallbit svalnar eller ligger i syra. Därför håller han alltid på med flera smycken samtidigt.

Jag hittar pyttesmå liksom rulltårtor av koppar, tillskurna bitar med mönster av mässing och koppar, större plattor av flera material, som snart ska klippas, hamras, borras, böjas, lödas, etsas, slipas…

Temel arbetar med silver, koppar och mässing och blandar materialen så att de kontrasterar mot varandra. Dessutom utnyttjar han skillnaden mellan putsat och oxiderat, som blänkande silver mot oxiderad koppar.

Runt väggarna är de olika arbetsstationerna uppradade, var och en med sina verktyg och maskiner. Mer än ett tjog hammare, nästan lika många tänger, saxar och filar. Många redskap och formverktyg har han tillverkat själv. Och han kastar aldrig något, för så är han uppfostrad.

Fotografen vill ta ett porträtt vid fönstret. Det blir fint, säger hon uppmuntrande. Fint. Men Temel protesterar, han är inte fin.

— Jag är en vanlig bondjävel, ingen som sitter i elfenbenstorn.

Han har inte ambition att göra karriär. Han har lärarutbildning och var lärare i Turkiet i 16 år. Men det är konstnär han vill vara, fastän det inte har gett tillräcklig inkomst att leva på, att betala underhåll till sönerna av eller att betala studielånet med. Han har gått på högskolan för design och konsthantverk i Göteborg och på konsthögskola i England och i Turkiet.

Han sparar på utgifterna genom att hålla sig hemma. Han ser på teve, tar en öl, röker pipa, chattar på nätet.

Vad skulle du göra om du blev rik?

— Jag skulle ta ledigt ett par månader och vila, för jag är så trött i kroppen, det är allt. Jo förresten, jag skulle vilja bo i ett hus med ateljé.

Det är lätt att förstå att han börjar bli trött. I flera år jobbade han i verkstaden många timmar efter städningen och ofta på helgerna. Nu orkar han för det mesta bara två timmar.
Temel träffade sin svenska fru i London, när han gick på konsthögskola där ett år i början på 80-talet. De första fem åren bodde de i Istanbul och Temel var lärare i metallkonst på högskolan, men sedan valde de att flytta till Göteborg.

Temel tror inte att man förändras i grunden av att flytta till ett annat land, men visst påverkas man. Som svensk pappa bytte han blöjor och kokade välling, fastän män inte gör det i Turkiet. Bara för att ta ett exempel.
Efter skilsmässan var sönerna varannan helg hos honom. Nu är de 17 och 20 år. Den ena är konstnärligt intresserad och blir kanske arkitekt.

Temel har sin konstnärlighet efter sin pappa, som var skicklig på kalligrafi, skönskrift. Men familjen var religiös och följde Islams förbud mot att avbilda människor och djur. Själv är Temel inte religiös, men inte ateist heller. Någon sorts högre kraft finns det nog, tror han.

Vad är du för sorts person? frågar jag.

Han beskriver sig själv som något av en ensamvarg. Han är envis och vill ha kontroll över vad han gör.

Är du rädd för något?

— Ja, för vad som skulle hända om jag blir arbetslös. Och om jag blir vräkt. Men det är många som är rädda för ekonomin.

Vad blir du ledsen av?

— Jag har arbetat i sex år på samma ställe, ändå är det några som inte hejar och inte har ögonkontakt. Men de är ett fåtal.

Vad gör dig glad?

— På fredag eftermiddag lyfter jag, när jag får litet ledighet.

— Fast jag försöker alltid vara positiv och blunda för det som är tråkigt. Så tror jag man ska göra om man vill leva länge. Sätter man sig och mediterar är det lätt hänt att man undrar vad man gjort av sitt liv. Jag är över 50 men inte mer etablerad än en nyutbildad 20-åring. Det ser jag bort ifrån.

På spårvagnen från verkstaden är det rätt mycket folk. Temel förklarar vid vilken hållplats jag ska stiga av, själv går han av tidigare. Han har svart basker, axelväska, händerna i fickorna när han sneddar över torget på väg hem.

För några år sedan fick han kulturstipendium av Göteborgs stad. Någon måste ha tyckt att hans smycken inte var alltför hotfulla.