Vadå klassamhälle?
KOLUMNEN: Om arbetarklassen börjar känna sig som medelklass kan det tyda på att klassklyftorna börjar minska.
Och när medelklassens klassidentitet försvagas, utan att de i stället känner sig som arbetarklass ”kan vi kanske börja tala om de första subjektiva tecknen på ett bortdöende klassamhälle”, skriver Göran Ogéhn, universitetslektor i sociologi vid Umeå Universitet.
I LO idédebatts skriftserie Klassamhället – befäst eller upplöst? visar han att klassamhället under 90-talet gjort comeback och stärkt sitt grepp om medborgarna. Ingenting tyder på att våra samhällsklasser håller på att luckras upp, tvärtom. Efter några decennier med minskande klyftor har vi under 90-talet förflyttat oss närmare de klasskänslor som rådde under 50-talet. I synnerhet kvinnorna har blivit allt mer medvetna om sin klass och klasstillhörighet. Från 1993 – 1997 ökade arbetarklassen sin arbetarklassidentitet från 45 till 60 procent och medeklassidentiteten sjönk från 39 till 25 procent. Samtidigt har en allt större del, över hälften av de högerorienterade medborgarna en uppfattning som innebär att de klart accepterar, ja rentav vill öka klassamhällets ojämlikhetseffekter.
Även klassröstandet finns kvar, i synnerhet bland industriarbetarna. ”Om arbetarklassens medlemmar tidigare möjligen trodde att välfärdsutvecklingen hade gjort eller skulle kunna göra de flesta i arbetarklassen till ’klassresenärer’ så verkar denna förhoppning ha tappat mycket av sin attraktionskraft i slutet av seklet”, summerar han.
Hur partierna, som idag försöker vara allt för alla, ska hantera denna kunskap återstår att se.