Han har levt fången i en kvinnokropp
Peter Reffel är en man i sina bästa år. Han har kalaskula, mustasch och ett bullrande skratt.
Ingen kan ana att undersköterskan Peter i själva verket föddes som Karin Birgitta.
Redan i fyraårsåldern förstod Birgitta att det var någonting som var fel.
— Så fort jag blev medveten om det egna jaget ville jag vara en kille, jag ville ha snopp som mina bröder, berättar han.
30 år senare skulle Peter Reffel bli den förste personen i Sverige att genomgå ett könsbyte.
— Jag blir ledsen när jag tänker tillbaka på barndomen, den var ett rent helvete. Jag visste att det var något som kändes fruktansvärt fel, men jag var helt enkelt för liten för att kunna begripa.
Peter föddes som Birgitta i Jönköping i slutet av 1930-talet och under hela uppväxten var han en riktig pojkflicka.
— Jag vägrade varje gång som mamma föreslog att jag skulle bära klänning. Jag lekte alltid med grabbar och sparkade boll i långbyxor, docklekar var ju något som tjejer sysslade med!
Även skolbarnen hade upptäckt att Birgitta inte var som andra.
— Jag blev retad, ja det kallas visst mobbing i dag, men det fick man ju tåla.
”Killen med bröna” och ”mellanpojken åt Reffel” skrek ungarna.
— Skoltiden var svår och jag hatade syslöjd. Lärarinnan använde mig alltid som slagträ när de andra flickorna hade utfört ett dåligt arbete. ”Du ska väl inte bli som Birgitta Reffel” sa hon och viftade med pekfingret.
Tårarna tränger fram i Peters blå ögon när han minns. Han har slängt alla fotografier från tiden som flicka och kvinna.
— Bilderna väcker bara tråkiga minnen till liv, jag blir påmind över hur jobbigt allting var. Man måste komma ihåg att det här var på 1940- och 1950-talen när det var tabubelagt att prata om sådana här saker.
Skolexamen var ständigt samma plåga.
— Mamma klagade alltid över att jag gick som en lufs, men på skolavslutningen tvingade hon mig att bära sina egenhändigt sydda kjolar.Då blev det livat bland skolungarna; ”Kolla, Reffel i kjol!”
Det var lika vidrigt varje år och jag mår dåligt än i dag när jag tänker tillbaka på den tiden. Men ingen kunde ju veta, ingen kunde förstå. Inte ens mamma.
Familjen lämnade så småningom Jönköping för Stockholm och Birgitta utbildade sig till herrfrisör i Örebro.
— Puberteten och tonåren var en annan svår period och jag funderade många gånger på att ta mitt liv. Det fanns ingen utväg, jag var en pojke fångad i en kvinnokropp. Jag ville inte ha några pojkvänner, de var ju mina kompisar.
I början av 1960-talet fick Birgitta anställning som hårfrisör i Sollefteå och vid fyllda 28 hade hon fått nog och började gräva i problemet på allvar.
— Jag pratade med många läkare, men de påstod att jag hade drabbats av en nervös åkomma och att det skulle gå över med medicinering, förklarar Peter.
En artikel i tidningen Se några år senare blev vändpunkten. En läkare skrev att transsexualitet var fysiologiskt betingat, en medfödd disposition som bara drabbar ett fåtal personer. Peter fattade mod och kontaktade artikelförfattaren som var bosatt i Göteborg.
— Jag sa direkt som det var: jag är kvinna till utseende men hela min själ är manlig. Jag vill byta kön.
Efter ytterligare några turer fick han remisser till lasarettet i Örnsköldsvik och sedan bar färden vidare till mentalsjukhuset Hisingsbacka i Göteborg.
— Läkarna hjärntvättade mig i tre veckor för att jag skulle vara helt säker på min sak. Samtidigt är det bra att man utför grundliga tester eftersom beslutet är livsavgörande.
Undersökningarna visade samma entydiga resultat: Birgitta borde ha fötts som man. Socialstyrelsen utfärdade tillstånd för namnbyte och en ny identitet.
Peter valde sitt namn för att hedra en av läkarna i Örnsköldsvik som stöttat och trott på hans berättelse.
— Jag fick också starkt stöd från mamma och pappa och mina bröder sedan den första chocken väl hade lagt sig. De ställde helhjärtat upp på mitt beslut och det kändes väldigt tryggt.
Peter Reffel blev den förste i Sverige att genomföra ett könsbyte och han var samtidigt en slags försökskanin för de skickliga plastikkirurgerna i Umeå.
Mellan 1968 och 1976 genomgick han sammanlagt 80 operationer.
De kvinnliga delarna opererades bort och ersattes med manliga; hud och vävnad hämtade kirurgerna från Peters kropp.
— Könsbyte är sannerligen ingenting man gör för nöjes skull. Men det var värt all smärta, jag hade ju längtat i hela mitt liv.
Steg för steg, förvandlades Peter till en man och han får fortfarande hormonsprutor för att skägget ska växa och för att rösten ska vara djup och mörk.
— Allt var färdigt när jag var 37 år och jag har aldrig ångrat mig för en enda sekund. Däremot kan jag bli ledsen när jag tänker på att jag inte fick uppleva barndomen som pojke. Men på sätt och vis känns det som om jag har levt två långa liv. Det har åtminstone varit variationsrikt och jag har fått se båda sidorna, säger Peter och skrattar så hela köksbordet skakar.
Humorn har alltid varit en viktig ventil, inte minst i tider när livet känts svårt.
— Vad är det för mening med att deppa? Jag är lycklig och jag har en identitet.
I dag lever Peter ensam på en liten gård i Västerledinge i Ångermanland, så när som på den kärvänliga engelska settern Lady som följer Peter vart han än går. Huset är vackert beläget intill en sjö och Peter berättar att han har hunnit med att vara gift som man, skild, sambo, särbo och ensam på nytt.
— Jag har förståelse för att det inte kan vara lätt att leva med mig, den kvinnan måste vara stark för att klara av att hantera pressen utifrån. I mitt senaste förhållande hade kvinnan vuxna barn och de kunde aldrig acceptera att jag varit kvinna i mitt tidigare liv. Jag är väl medveten om det här, annars skulle jag bli så otroligt ledsen och besviken.
I början av 1970-talet bytte Peter yrkeskarriär och han arbetar sedan många år tillbaka som undersköterska vid intensivvårdsavdelningen på Sollefteå sjukhus.
Vid 54 års ålder vågade han för första gången avslöja sin stora hemlighet för allmänheten. Debuten skedde i samband med en radiointervju i p1 och mediakåren blev som tokiga. Peter framträdde hos ”Aschberg” i TV 3 och i en dokumentär i ”Kalla Fakta” i TV 4.
— Jag funderade länge om jag över huvud taget skulle klara av pressen, men till slut insåg jag att det var det enda rätta. Om min historia kan hjälpa andra på traven så blir jag glad, för det finns säkert andra människor som går omkring med liknade tankar som de jag hade.
Peter är glad att han vågade ta klivet, det förde något gott med sig.
— Allt hyschhysch och viskande upphörde. Folk accepterade min identitet och plötsligt började de att vinka och prata. Det blev en ny värld som jag är väldigt tacksam för.
Peter extraknäcker emellanåt som frisör när andan faller på och i samband med könsbytet var det många äldre farbröder i byn som brukade besöka honom.
En dag fick han besök av en granne i 80-årsåldern, Peter kan inte låta bli att skratta åt minnet:
— Jag kan tyvärr inte klippa dig i dag, sa jag. Jag har så ont efter operationerna. Och förresten heter jag Peter numera.
— ”Jaså”, svarade den gamle mannen utan att höja på ögonbrynen.
”Välkommen i gänget”.
Namn: Peter Reffel
Ålder: 61
Yrke: Undersköterska vid Sollefteå sjukhus
Familj: Lady, 6 år, en engelsk setter
Bor: I ett hus intill sjön Ledingen i Västerledinge, Ångermanland.
Favoritbok: Någon av de gamla fina författarna; Vilhelm Moberg, Selma
Lagerlöf, Jan Fridegård.
Ser helst på tv: Djuplodande dokumentärer och naturfilmer.