Åsa Forsgrens liv kom helt att förändras från den 17 september 1998. Men inte på grund av någon operation. I stället kom hon med i en överviktsgrupp vid Skellefteålasarett. 13 månader senare hade Åsa blivit av med 59 kilo!

I dag när hon ställer sig på vågen visar den kring 69-70kg.

— Det handlade inte om att bara banta, det gällde att helt ändra livsstil, säger Åsa. I dag hjälper hon andra kvinnor att bli av med sin övervikt med samma metod.

Utanför förskolan snusar de allra minsta förnöjt i barnvagnarna, inne i förskolans kök skjuter Åsa Forsgren in en plåt i ugnen. Åsa är den som lagar maten på förskolan Strået i Skellefteå.

— Och det är mat som nog har betydligt mindre fett i sig än på andra förskolor, säger Åsa med ett leende.

Det inte Åsa lärt sig om god men fettsnål mat är nog inte värt att veta. Men för några år sedan var det annorlunda, allting började egentligen 1995, efter att hon fått dottern.

— Ja, normalt är ju att man går ned när man ammar, men för mig sköt vikten bara i höjden. Melina skulle ha mat varannan timme, hon tog inte flaska förrän efter sex månader. Och efter jag ammat på nätterna brukade jag sätta mig i köket och äta ett par mackor.

Åsa vägde till slut 116 kilo och det var inte bara mackor som hon satte i sig mellan måltiderna, det var chokladkakor och annat gott, bjöd någon sju sorters kakor så tackade inte Åsa nej.

— Jag mådde verkligen dåligt, självförtroendet var i botten, i bland var jag på ett sjuhelsickes humör, jag fattar inte hur min sambo stod ut med mig, skrattar Åsa.

Att sitta i solen på sommaren och njuta, eller ta ett skönt bad, det var ingenting som Åsa ägnade sig åt.

Till slut kände Åsa en ren desperation.

— Jag hade stora problem med både knäna och fötterna, ständig värk, motionera var inte att tänka på. Jag bestämde mig för att enda utvägen vore en operation för att minska magsäcken.

Men hon kom aldrig till operationsbordet. Under den tid hon väntade fick hon erbjudandet att delta i en överviktsgrupp vid Skellefteå lasarett, tillsammans med 16 andra överviktiga, alla med minst 30 kilos övervikt.
— Jag var väl av den uppfattningen att ”visst, jag kunde väl vara med men jag var fortfarande inställd på operation”, säger Åsa.

Den 17 september 1998 var första träffen, med fanns både kurator, kostrådgivare, sjukgymnast, sköterska och medicinläkare.

— Vi började med vattengymnastik, när jag då vägde 129 kilo var det den enda motion jag kunde orka med.

Sedan fick alla VIS-boken (Viktminskning i studiecirkel), en bok där det handlade om att varje dag äta tre huvudmål och tre mellanmål, 40 poäng per dag.

— Sedan var det lättcrème fraiche eller mjölk i stället för grädde, minsta möjliga fett i matlagningen, titan- eller teflonpanna för att steka i.

Och Åsa började följa de recept och tips som fanns och lärde sig snabbt hur en lunch eller middag skulle bli till tio poäng.

— Åt jag köttbullar så var det fem stycken med potatis eller makaroner och sedan mängder med grönsaker. Jag lärde mig också att äta långsammare, och grönsakerna bestod ofta av vitkål och morötter.

Resultatet lät inte vänta på sig.

— Nej, i december samma år hade jag gått ned 20 kilo, det kändes helt fantastiskt. Då började jag också att ta kortare promenader.

Överviktsgruppen fortsatte under 1999 och allt eftersom kilona försvann så försvann också tanken på en operation.

— Ja, jag insåg att den skulle vara rätt onödig.

I december 1999 var 59 kilo borta!

— Det som man hade sagt skulle ta cirka tre år gick för mig på 13 månader. Det var helt fantastiskt att gå in på ett varuhus och ställa sig framför en spegel, plötsligt såg jag mig själv i mitten, jag som tidigare fyllt upp hela spegeln…

Och hade kilona försvunnit så hade de ersatts av ett rejält självförtroende.Åsa ser sig faktiskt som något av en nykter alkoholist.

— Ja, egentligen är det nog rätt lika. Jag är ju medveten om att jag har helt bytt livsstil och att jag inte kan börja frossa igen i choklad eller annat gott. Visst skulle en smaskig chokladkaka vara en njutning. Men det finns ingen anledning att sätta i sig en sån. I stället kan jag unna mig något gott på helgerna, men med måtta.

Motionerandet har hon fortsatt med, i dag blir det 40 minuter varje dag samt två timmars styrketräning i veckan.

— Och i dag har jag inga känningar från varken knän eller fötter, säger Åsa.

För Åsa har det nya livet nu även smittat av sig på andra, Åsas ”frälsning” innebär i dag att hon missionerar för andra kvinnor med viktproblem.

— Ja, i dag leder jag en kurs för 11 tjejer som ville att jag skulle starta en kurs där vi använder oss av VIS-Boken. Jag har ju ingen utbildning som lärare men jag är själv ett levande exempel på att det fungerar, jag vet vad jag talar om. Och bara detta, att leda en kurs, det skulle jag aldrig kunnat tänka mig förut, då var jag nästan livrädd att tala inför en mindre grupp. Det visar vilket självförtroende som jag har fått, säger Åsa.

Åsas smaltips

Här är några tips från Åsa Forsgren till dem som vill nå en mer permanent viktminskning:

1. Prata inte så mycket om bantning.

2. Skriv ner varför du vill gå ned i vikt.

3. Gör upp ett matschema, för upp vad du äter på en dag. Tänk efter när matsuget är som störst.

4. Byt ut grädde mot lättcrème fraiche eller mjölk, använd minimalt med fett, när du steker så använd teflon-eller titanpanna.

5. Gör samma mat åt hela familjen, barn som behöver extra fett får det med smör på brödet.

6. Belöna dig själv när några kilon försvunnit, köp ett par nya byxor eller en snygg blus.

7. Motionera, välj en enkel motion och motionera rätt, gärna en längre promenad flera dagar i veckan.

Fotnot: VIS-Boken är skriven av dietisten Göran Eriksson i Umeå. Beställ genom närmaste bokhandel eller ring 090-19 23 43, förlaget Dietisttjänst Umeå. Det går också att vända sig till ett studieförbund och höra om de har någon cirkel där VIS-Boken finns med som studievägledning.