Sällan hörs något positivt från bussförarna när de tvingas köra delade pass, det vill säga göra flera timmars uppehåll mitt på dagen. Men när Lasse var nyförälskad blev uppehållen en chans att hälsa på Anne-Lee vid fikapauserna vid Fridhemsplan i Stockholm, innan hon skulle köra vidare. Hon har andrakörtider.

Lasse erkänner att han gick på utseendet när han fäste sig vid Anne-Lee.

— Hon var så söt, för att inte tala om hennes ögon, säger Lasse. När hon dessutom var lätt att prata med föll han direkt.

Till slut vågade han sig fram och bjuda henne på middag. Det blev nobben men nästa gång han frågade svarade hon ja. När han höll på att göra sig i ordning hemma ringde plötsligt telefonen. Han vågade inte svara. Han var rädd att det var Anne-Lee som fått förhinder. Det gick väl fram 20 signaler.

— Jag ville ju bara tala om för dig att jag kunde bli litet sen. Och första gången tackade jag ju nej för jag måste ta hand om mitt barn, säger hon och trycker hans hand när vi sitter i Hornsbergsgaraget och samtalar.
Förhållandet håller i sig trots att de bor långt i från varandra och har barn. Hon bor i Huddinge, han i Akalla.

De ser inte heller varandra så mycket i jobbet. Det blir en och annan snabbfika ibland. När de träffas blir det rätt mycket jobbsnack, för varje dag händer det något. Som när han körde in i en bildörr för en tid sedan. Eller när den där taxin gjorde en u-sväng mitt framför bussen.

Det är lättare att tala med en journalist om alla passagerare som försöker smita från att betala biljett än att tala om kärlek. Men de ser fortfarande mycket kära ut efter fjorton månader tillsammans. Och alla arbetskamrater har varit positiva till deras kärlek.

För Hans och Ingegerd var det annorlunda och när de pratar med Kommunalarbetaren river det upp så många gamla sår att de inte vill vara med med sina riktiga namn och bild i tidningen längre. När undersköterskan Ingegerd började på en ny arbetsplats inom äldreomsorgen fick hon veta att hon skulle jobba tillsammans med en karl.

Det var Hans och han mötte henne med orden: här är tonen rå men hjärtlig.
De kom närmare och närmare varandra, inte bara i jobbet utan på promenader, där de kunde prata med varandra om allt. De kände sig samspelta och hade väldigt lika åsikter om hur de skulle utföra jobbet.

Ingegerd blev nästan kär på stört förklarar hon.

— Vi är två oxar i samma hage, berättar hon. Trogna, envisa och jordnära.

De var också ense om att kvalitén på vården var dålig, att de andra i personalen inte skötte sina åligganden och att de äldre blev lidande.

Det slutade med att de andra i personalen inte ville ha dem kvar och själva valde de till slut avgångsvederlag. Varför det blev som det blev har de ältat och pratat om hur många timmar och nätter som helst.
— Vi är ganska starka personer men inte elaka, säger de.

Ingegerd är mer tveksam än Hans om det är så bra att vara gifta och på samma arbetsplats. Men han menar att det inte var deras kärlek utan snarare att de krävde kvalitet i jobbet som orsakade konflikterna.

— Ingen ”djävel” ska sätta sig på mig. Man har väl rätt att bli kär på jobbet, säger han.

Då klappar Ingegerd honom på axeln och säger att hon såg rätt igenom honom på en gång. Han är inte så hård och okänslig som han verkar.
Tvärtom mjuk och rar men han släpper inte in så många där. Själv tycker hon dock att hon drog den högsta vinsten när hon träffade honom och vad som hände på jobbet har bara svetsat dem samman ännu mer.

Ett längre reportage om Kärlek på jobbet finns i Kommunalarbetaren nr 10/2001.

Berätta på Skriv & Tyck om dina erfarenheter av kärlek på arbetsplatsen.