Ett gott slut på en saga som började med en ytlig, alldaglig, tämligen oväsentlig bekantskap i jobbet som gick över i flammande passion.
Christer hade sett Karin styra en rullstol med sin mamma ute på stan. De hade arbetat ihop i nattpatrullen, utbytt liv och tankar med varandra. Ingenting märkvärdigt med det. De började jobba på samma avdelning i ett korttidsboende för äldre. Plötsligt blev de blixtkära.

Den självklara frågan blir: hur kan en människa som bara varit en bland andra plötsligt bli så spännande att det glider över till kärlek? Den frågan är svår att besvara men vad Christer minns är att det blev en så otrolig kick att de inte ens behövde sova. Kroppen gick på högvarv. Kanske har det något att göra med dofter och signaler som de där duktiga ”forskargubbarna” skriver om, funderar han.

När kärleken väl fanns var den så stark att han tror att alla som arbetade där upplevde vad som höll på att hända. Denna starka kärlekskänsla bär han med sig än idag.

— Närheten finns hela tiden, även när inte Karin är här. Det är faktiskt sant det där att man vet när man träffat den rätte.

Men Karin var nog mer stressad i början, tror han.

Själv slogs han av ett problem: Det var på sitt jobb han blivit kär. Han som aldrig hade en tanke på att blanda ihop kärlek och arbete och att det skulle kunna bli ett samtalsämne. De var ju omgivna av andras insyn, av arbetskamrater.

När de var som mest kära jobbade de ihop, åt ihop, gick till jobbet tillsammans, allt var så intensivt.

Christer och Karin har numera valt att arbeta på olika avdelningar.

— Det är ju dessutom kul att jobba med sina andra arbetskamrater också, säger Karin. Men de försöker att vara lediga åtminstone samma helg, även om det inte alltid går.

Hon minns hur kul det blev att gå till jobbet, när hon var nykär.

— Christer var så snäll med de gamla tanterna. De blev som flickor då han kom, som han skojade och pratade med dem. Dessutom fick han mig att känna mig feminin, säger Karin och berättar att på julfesten ”brakade det lös”.

I början såg de till att jobba samma turer, åt lunch tillsammans, var ständigt tillsammans. De upplevde inte att arbetskamraterna skvallrade om dem. Däremot kom en av dem runt hörnet precis när de passade på att pussas.

En dag gifte de sig i smyg. Vigselannonsen kom som en överraskning i dagstidningen. Arbetskamraterna var glada och positiva. Men chefen på den tiden var negativ. Hon såg en risk, att de skulle bli en grupp i gruppen, hålla sig för sig själva och på sitt. Själva var de så förälskade att de inte tänkte på det.

— Nu när vi ”landat” är det ganska självklart att det lätt blir så, säger Karin. Hon ger exempel: Om det är olika åsikter på jobbet och om Christer blir angripen är det svårt att vara neutral.

Även om jag tycker likadant som han gör kanske jag är tyst ändå för det kan tolkas som jag bara försvarar honom.

Ett annat exempel är när hennes kvinnliga arbetskamrater sitter i en grupp och småskvallrar litet lätt och humoristiskt om sina mäns egenheter, då vill inte Karin delta och utlämna Christer, när han dessutom är på samma arbetsplats. Privatlivet är ändå så oskyddat. Karin funderar och analyserar mer.

— Det är nog mest negativt att vara ett par på arbetsplatsen. Jag känner att jag blir utan privatliv.

Christer tycker att har man trygghet i sig själv får Andersson och Pettersson tycka vad de vill.