De protesterar mot beslutet att förbjuda avtal som tvingar anställda i pension före 67 års ålder. Kollektivavtalets regler om pension vid 65 ska ha företräde, menar de. Motståndet från arbetsmarknadens parter är märkligt. Och att även vänsterpartiet och miljöpartiet hamnar i samma båt är lika konstigt.

Det handlar ju om en högst frivillig möjlighet att påverka sin livsinkomst och därmed höja sin pension. Att i detta sammanhang förorda att kollektivavtalets regler om 65 år ska gälla före lagen blir principrytteri, som inte gagnar löntagarna. Kollektivavtalet ska ju vara ett skydd för individen på arbetsmarknaden, inte en hämsko.

Kommunal såg tidigt detta och i förbundets välfärdsprogram finns också möjligheten att arbeta vidare till 67 med, för den som väljer detta.

Med de förändringar som gjorts i pensionssystemet från och med i år är kopplingen mellan livstidsinkomst och pensionens storlek starkare än tidigare. Att gå i pension senare kan ge flera hundra kronor extra i månaden.

Mot bakgrund av det borde regeringens förslag inte vara särskilt kontroversiellt. Det borde vara självklart att var och en som vill ska få välja att arbeta till 67, när vi nu infört ett pensionssystem där åren i arbete kan påverka pensionen kraftigt. Och ur samhällsekonomisk synvinkel är det nödvändigt. Vårt välstånd bygger på andelen sysselsatta i befolkningen. Ju fler timmar en befolkning arbetar, desto högre välstånd. Arbete och tillväxt i ekonomin hör ihop, det ger skattekronor som ska betala för sjukvård, äldrevård, skola och annat gemensamt. Ju fler sysselsatta, desto bättre möjligheter till en rättvis fördelning av välfärden och omvänt. Färre sysselsatta ger ökade svårigheter att finansiera de offentliga utgifterna. Detta får betydelse även för kommunalarnas ekonomi, som ju bygger på god sysselsättning och goda skatteinkomster.

I början av 90-talet var cirka hälften av befolkningen sysselsatt, om fyra år, år 2005 är siffran nere i 40 procent. Ju färre som arbetar, desto svårare blir det att få fördelningen att fungera, konstaterar Långtidsutredningen i sin bilaga ”En åldrande befolkning — konsekvenser för svensk ekonomi.” Försörjningsbördan på de aktiva blir tyngre. ”Inför framtiden blir problemet att konstruera fungerande inkomstfördelningssystem, när en allt mindre del av befolkningen kommer att ha löneinkomster, utan att skatte- och avgiftssatser blir så höga att de upplevs som oskäliga eller på annat sätt ger upphov till en dränering av skattebaserna”, konstaterar utredarna.

Så låt den som vill arbeta få göra det — och ägna krafterna åt riktiga strider.