— Det tog en vecka innan jag vågade ringa det första samtalet. Jag var tvungen att bestämma mig för att vid det klockslaget, den dagen ska jag ringa, säger Christianne Simson.

Tre undersköterskor på avdelning 50 D lyssnar och ler när Christianne Simson berättar om arbetet med anhörigstöd. Precis så har de tänkt sig att det kommer att kännas. Jobbigt. Att ringa upp någon som sörjer, som är orolig.

Det handlar om att uppmärksamma de anhöriga till patienter som dött eller plötsligt insjuknat. Christianne Simson berättar om hur arbetet går till och hur hon själv gick till väga första gången hon ringde upp en anhörig.

En av undersköterskorna säger att hon helst vill ha sina vita kläder på sig när hon ringer. De andra håller med — så att de är kvar i yrkesrollen. Ännu har de inte kommit så långt som till att lyfta luren, arbetet har bara börjat.

Christianne Simson är själv undersköterska, men sen september i fjol arbetar hon bara halvtid på akuten. Resten av tiden är hon projektledare för Anhörigstöd i samverkan.

I februari förra året började undersköterskorna på akutmottagningen vid Akademiska sjukhuset i Uppsala med de här telefonsamtalen.

På akutmottagningen, där Christianne Simson arbetar, är tempot högt och den som väntar i korridoren medan en närstående tas om hand blir lätt bortglömd. Då är det viktigt att det finns någon som kan ta sig tid även för den vars fysiska hälsa inte är i akut fara. Någon som kan lyssna och som kan se till att den som väntar får veta vad som händer.

Någon vecka efter att de har träffats på sjukhuset ringer anhörigstödjaren upp. Både vid dödsfall och vid sjukdom brukar många frågor komma först efter ett tag, på sjukhuset händer alldeles för mycket. Vid detta första samtal kan anhörigstödjarna lyssna och se till att de kommer i kontakt med någon som kan hjälpa dem.

Christianne Simson beskriver ett typiskt fall. Hon träffade en kvinna på akuten som kommit in med sin sjuke man. Han avled. Där på akuten kunde Christianne Simson lyssna på henne och stödja henne. Men kvinnan hade inga frågor om vad som hänt. När Christianne Simson ringde upp henne efter en vecka hade hon desto fler frågor. Hon hade fått protokollet från obduktionen och förstod inte vad som stod i det. Med kvinnans tillstånd lämnade Christianne Simson hennes nummer till läkaren som hade gjort obduktionen. Då kunde han ringa upp och förklara protokollet.

Tre månader efter det första samtalet ringer samma anhörigstödjare upp igen. Den här gången är den främsta anledningen att förmedla kontakter till stödorganisationer. Från Röda Korset, Sveriges kyrkliga studieförbund, Svenska kyrkan, Uppsala Kommun och många andra kan den som behöver få stöd. De kan få kontakt med en präst eller kurator eller med stödgrupper för andra i samma situation. Anhörigstödjarna ber om tillstånd att lämna ut telefonnumret och ser sedan till att den som kan hjälpa ringer upp.

— Det räcker inte att jag säger att ”i gränden där nere vid samariterhemmet, där kan du få hjälp”, säger Christianne Simson. Det tar emot bara att lyfta luren för de här människorna. Vi måste förmedla kontakten.

Ett stort nätverk har vuxit fram för att hjälpa de anhöriga som anhörigstödjarna kontaktar. Christianne Simson beskriver det så, som ett pussel av kontakter som har fallit på plats framför hennes fötter.

— Det här har vi saknat i många år och vi har talat om att något sådant här skulle behövas, säger Elisabet Sundlöv, som arbetar med anhöriggrupper i Sveriges kyrkliga studieförbund i Uppsala.

Christianne Simson hade haft idén om anhörigstöd i ett par år när hon av en slump kom att tala med Solveig Backlund som är projektledare för anhörigstöd i Röda Korset i Uppsala. Tillsammans arbetade de fram ett förslag som de lade fram för sjukhusets ledning.

Alla tror också att det kommer att stärka deras yrkesidentitet som undersköterskor att det faller på dem att sköta det här arbetet. För det är en del av målet med projektet, att höja undersköterskornas kompetens. Anhörigstödet ska ge dem en speciell och mycket viktig uppgift.
Om en månad ska Christianne Simson och undersköterskorna på avdelning 50 D ses igen. Till dess har de fått hemläxa: de ska ha kontaktat varsin anhörig, de ska ha kontaktat andra delar av nätverket och de ska ha talat med läkarna på avdelningen och informerat dem om vad de kan få hjälpa till med. Sedan ska de klara sig själva.