I klassrummet pågår en lektion om krishantering. På tavlan står Lindemanns sorgesyndrom och krisens karaktäristika uppskrivna. Diskussionen pågår för fullt, bland annat om behovet av handledning eller någon form av samtal i yrket.

— Man får väl förlita sig till att ha bra arbetskamrater som man kan prata med, säger någon.

— Jag tycker ni ska kräva det, säger läraren Clairie Eriksson. Gå via facket och se till så att ni får rätt till samtalsstöd.

Det är en väldigt diskussionsbenägen klass. Jag blir förvånad över att se så många tjejer och att så många är unga. Mina fördomar sa mig att jag skulle möta medelålders män. Klassen pratar nästan i munnen på varandra när jag frågar om fördomar om obduktionstekniker.

”Fy fan vad äckligt!” ”Det är inte likt dig.” ”Hur kan man jobba med sånt?” Det är vanliga reaktioner när de berättar om sitt yrkesval. En del väljer därför att inte säga vad de håller på med, för att slippa de tusen frågorna som alltid följer.

— Det finns en stor okunskap om vårt yrke, därför har många en förvrängd bild av det. Man har hört om ”obducenten och allmänläkaren” i samband med styckmordet, eller sett Svenska Mord på TV 3. Folk tror att vi är skumma, kyliga typer, låter det i klassen.

— Men det har väckt nyfikenhet bland folk vi känner, så om vi pratar mycket med dem kan vi kanske ändra någonting.

Marie Evander har tagit tjänstledigt från sitt jobb på ett äldreboende i Malmö. Hon hade aldrig tidigare funderat på att bli obduktionstekniker, men när hon läste om personalbehovet i branschen blev hon nyfiken. Hon har ett stort intresse för anatomi i grunden. Men hon blev omskakad när hon började.

— Jag trodde att man bara skulle assistera läkaren. Så det var lite chockartat för mig att vi ska göra så mycket.

Marie hade själv fördomar om obduktionstekniker innan hon började.
— Jag trodde att det var en speciell typ av människor. Lite kallhamrade och tuffa. Men det är väldigt känslosamma människor i klassen. Bra, för det behövs mycket empati i det här yrket.

Det är nu två år sedan ombudsmän på Kommunal och obduktionstekniker inom yrkesprojektet var färdiga med en kursplan för obduktionstekniker.
Tillsammans med Mona Gustavsson, rektor på Vårdgymnasiet i Malmö, vände man sig till Skolverket. I höstas började de första 16 eleverna. Det är den första utbildningen som är likvärdig för hela landet. Tidigare har det endast krävts sex veckors introduktion som skötts av varje avdelning för sig.

De grundläggande kraven för utbildningen är det treåriga omvårdnadsprogrammet eller motsvarande kompetens. De sökande intervjuas också och bedöms efter personlig mognad, kommunikation och motivation. De flesta som sökt jobbar redan som undersköterskor eller obduktionstekniker.

Cheferna på patologavdelningar har uppmuntrat sina anställda att gå utbildningen, en del får lön under hela året.

Det kommer att finnas ett stort behov av obduktionstekniker framöver. Medelåldern i yrket är 51 år.

Rektor Mona hoppas också att eleverna ska kunna bidra till att förändra folks uppfattning om yrkeskåren.

— Det är fruktansvärt med den felaktiga bild som finns. Jag har sällan haft finare människor att jobba med.