Käre Per-Arne!

Det där med vitt och svart är kanske inte så enkelt. För det mesta är det nog en hel del grått i färgskalan. Etiskt handlar det om vad som är den djupaste bevekelsegrunden. Bottnar lögnen i verklig omsorg om den andre, eller är det ärligt talat mest ett sätt för mig att komma undan besvärliga konfrontationer?

Det är jobbigt att såra någon med att säga som det är, men i längden visar det sig ofta såra ännu mera om ”sanningen” kommer fram på andra vägar och det visar sig att jag ljugit ”för att inte såra”. Sedan är det en annan sak att alla sanningar inte behöver sägas, det är viktigare att leva sant.