Begreppet ”fri lek” som pedagogiskt instrument är något Ingemar Gens ifrågasätter. Barnen är i skolan och förskolan för att lära sig det vi inte kan lära dem hemma, anser han.

— Det är som att säga: ”nu ska vi ha matematik, ni får göra vad ni vill.”

I den ”fria leken”, utanför de vuxnas synfält skapar pojkarna en rangordning med en pojke i toppen och en i botten. Redan efter ett par dagar i en grupp är rangordningen klar.

Flickorna håller sig gärna nära fröken, redo att lyda minsta vink.

— När man går ut med barnen på ett vanligt dagis står personalen och pratar med varann medan flickorna är runt benen på dem. Pojkarna är någon annanstans. Det finns studier som visar att personalen till 60 procent pratar med varandra och följaktligen bara till 40 procent med barnen.

Pedagogiken är en låtgå-pedagogik. Man äter lite, går ut ett tag, läser lite. Mest handlar det om att få tiden att gå, hävdar Ingemar Gens.

— I en sådan miljö kan inget hända som inte redan sker, nämligen att pojkar leker för sig och flickor för sig. Pojkar och flickor leker aldrig med varandra — om de inte måste — på en konventionell förskola. Aldrig, betonar Ingemar Gens.

I samma andetag säger han:

— Detta är våldsamma anklagelser från min sida. Men vi är alla offer för det här. Vi gör som vi är fostrade.

Ingemar Gens är beteendevetare och har även arbetat som journalist. 1984 åkte han till Thailand för att göra reportage för Pockettidningen R om män som åker dit för att köpa sex. Det hade varit lätt att skriva om onda män och goda kvinnor, säger han. Men det han fann var en mer komplicerad verklighet där män i emotionell nöd sökte upp kvinnor i materiell nöd.

— Det var nog första gången jag insåg på allvar att jämställdhet inte är kvinnokamp. Ska man få en äkta förändring i jämställdhet så måste man förändra båda könsrollerna.

Han gjorde en studie för länsarbetsnämnden i Gävle om hur pengarna fördelas mellan kvinnor och män i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Institutionernas roll i de strukturer vi har blev då väldigt synlig för honom.

Han fann att det inte var de arbetssökandes önskningar som styrde vilken utbildning de fick, utan arbetsförmedlarens förväntningar.

— Jag kunde se killar som ville bli förskollärare. Men arbetsförmedlaren hade redan köpt in en väktarutbildning.

När Ingemar Gens sedan blev jämställdhetsexpert bar han med sig dessa erfarenheter.

— Grunden för kön är fostran, det är jag övertygad om. Vid fem år är man ganska färdig. Förskolan är den enda institution som arbetar med oss innan vi blir fem, säger Ingemar Gens.

Han tog initiativ till att införa en ny jämställdhetspedagogik, med syfte att vidga barnens könsroller, vid åtta förskolor i Gävle 1996. Idag är det bara en av dem, Björntomten, som fungerar fullt ut.

Tidningen Förskolan och Dagens Nyheter har skrivit om de modiga flickorna och ömsinta pojkarna på Björntomten. Många föräldrar har hört av sig till Ingemar Gens efter artiklarna. Men nästan ingen förskolepersonal.

— Skulle man jubla åt detta vore det ju att erkänna att man har gjort fel i alla dessa år. Man måste våga titta på sig själv och erkänna: ”jag gör den här skillnaden på pojkar och flickor”, säger han.

Flickor och pojkar värderas olika från det de föds, menar Ingemar Gens. Det här har han beskrivit i sin bok ”Från vaggan till identitet. Hur flickor blir kvinnor och pojkar män”.

Omedvetet är alla inställda på att pojkarna ska ha makten i framtiden, de ska bli något stort. Därför ger föräldrar och dagispersonal, omedvetet, små pojkar makt.

— Få kvinnor låter sina pojkar förlora i armbrytning. Pojkar får en förvriden syn på sin egen förmåga om de tror att de vann över sin mamma i armbrytning när de var två år.

Flickorna känner att de måste vara till lags för att bli älskade, pojkar känner att de blir älskade ändå. Flickor får beröm för vad de gör, pojkar för vad de är: ”vad du är stark”, till exempel.

Hans metod att uppnå jämställdhet mellan könen är att tillfälligt dela upp barnen i flickgrupper och pojkgrupper och låta dem träna var för sig på det de inte är så bra på. Flickorna kan till exempel behöva träna landbandy och kojbygge.

Flickor kan också behöva träna sig på att våga saker: tränga sig före i en kö, till exempel. Inte så trevligt att göra, egentligen.

— Men ibland kan det vara viktigt att kunna tränga sig förbi i en kö. Om man inte ens vet hur man gör är det ett enormt handikapp, säger Ingemar Gens.

Pojkarnas lek ska vara övervakad för att hindra att övergrepp sker. Eftersom flickornas största handikapp är att de är så lydiga så kan de släppas mer fritt, anser Ingemar Gens.

Pojkarna ska inte hindras från tuffa matcher och flickorna inte från förtroligt prat med bästa väninnan. Vad man ska göra är att addera något, att bredda könsrollerna.

Pojkarna kan behöva träna sitt språk. Omedvetet pratar vuxna mer med flickor än med pojkar, det gör att många pojkar kommer efter med språket.

En medveten pedagogik, att som vuxen veta vad man gör och varför, är mycket viktigt. Att tänka: ”om jag gör så här, vad händer i barngruppen då?” Barn är en produkt av de vuxnas förväntningar, menar Ingemar Gens. Som vuxen kan man bara ändra barnens beteende genom att ändra sitt eget. Det gäller att vara observant på vad man säger och gör och inte skuldbelägga barnen. Det gör man när man slentrianmässigt säger: ”tänk att du alltid måste göra så här”.

För att få syn på sitt eget beteende som personal kan man videofilma, till exempel, tambur- eller matsituationen i förskolan. Det gjorde personalen på förskolorna Björntomten och Tittmyran i Gävle och såg till sin förvåning hur olika de bemötte pojkar och flickor. Pojkar fick korta kommandon, med flickorna pratade man med långa meningar och ett nyanserat språk. Ville däremot en pojke ha hjälp avbröt de vuxna samtalet med flickan och hjälpte honom genast.

Ingemar Gens drivkraft är rättvisa. Jämställdhet är en rättvisefråga, hävdar han. Han skulle vilja ta bort JÄMO och i stället enbart ha en diskrimineringsombudsman. En klar och distinkt lag skulle helt enkelt fastslå att ”detta får inte förekomma”.

Könsrollerna är handikappande, säger Ingemar Gens och påpekar att Sverige har världens mest könssegregerade arbetsmarknad. Nu tar kvinnor mansyrkena i besittning men det finns ingen ström åt andra hållet.

— Manligheten har idag satt stopp för många yrkesval, säger Ingemar Gens.

För pojkar är det som flickor gör, per definition, omanligt. Det har lett till att när tidigare mansdominerade yrken lockar allt fler kvinnor så vill inte männen dit.

— Vi måste på allvar fundera på om det finns en annan sorts manlighet som gör att pojkar och män kan söka sig till så kallade kvinnoyrken, säger Ingemar Gens.

Han anser att könsrollerna är ett spel som även kvinnorna är delaktiga i. Kvinnor gifter inte ner sig, de vill ha traditionella män. Han har mött män som jobbar i äldreomsorgen tack vare att deras fruar såg platsannonsen. Männen behövde fruarnas godkännande: ”du är min man ändå” för att ta ett jobb som är traditionellt kvinnligt.