Först trodde jag inte att jag hört rätt.

Men jo, hon sa just så, denna starka, framgångsrika och karismatiska kvinna som blev älskad av hela svenska folket. Det var helt enkelt svårt att inte tycka om någon som var så chosefri, som bjöd så generöst på sig själv och som så uppenbart brann för uppgiften att förbättra villkoren för landets välfärdsarbetare. Och som dessutom var modig nog att ta strid mot sitt eget parti genom att säga nej till kravet på strejkstopp.

Vi var många som beundrade henne.

Och så var hon så rädd. Hela tiden.

Jag har visserligen, som många journalister, intervjuat Lillemor Andersson men jag känner henne inte alls. Däremot kände jag igen mig så oerhört i detta.

Jag är också rädd.

Rädd för att inte räcka till, att inte vara duktig nog, för att göra bort mig, för att inte passa in, för att hamna i konflikt, för att vara en dålig mamma. Med mera, med mera. Rädslelistan kan göras hur lång som helst.

Det har gått en tid sedan programmet sändes men det visar sig att jag inte alls är ensam om att bära just dessa ord med mig. När jag frågar runt i bekantskapskretsen förstår jag att många som sett programmet reagerat på samma sätt. Särskilt kvinnorna.

— Jag minns hur ängslig jag var i skolan, hur viktigt det var att göra allting rätt så att fröken inte skulle bli arg, säger en av väninnorna som hävdar att vi fostras till rädsla från späd ålder.

— Inte minst har vi lärt oss att vara rädda för auktoriteter. Föräldrar, lärare, chefer.

Harriet Lerner, feministisk psykolog och författare, går ett steg längre. I boken ”Kvinnors sanningar och lögner” utnämner hon rädslan till kvinnors värsta fiende.

— Den gör kvinnor handlingsförlamade, håller oss på plats och tär på den energi och uppmärksamhet vi behöver ägna åt viktigt arbete och begränsar vår kreativitet och fantasi, skriver hon.

Precis så är det. Att skapa rädsla är en effektiv härskarstrategi. Tillämpbar i många sammanhang och alls inte enbart på kvinnor. I dagens anorektiska arbetsliv firar den triumfer. Somliga tycker att det är alldeles utmärkt.Rädda människor är fogliga människor och är det kanske inte precis vad arbetsgivaren vill ha?

Möjligen. Men det är ändå fel tänkt. Rädda människor utvecklar inte verksamheter, de prövar inte nya vägar, de ger sig inte ut på hala isar även om det är just där lösningen finns.

Mod kan vara lönsamt. Men det är inte det som är argumentet. Civilkuraget måste stöttas för att det faktiskt är sant att rädsla urholkar själen.

Det är därför det var så himla bra att Lillemor Arvidsson pratade om den.

Anne Jalakas bor i Lund och har varit journalist på tidningen Arbetet, där hon bland annat ansvarade för kvinnosidorna. Brist på jämställdhet får henne att gå i taket.

Kommunalarbetaren nr 8-2001