En förnyad välfärdspolitik
Skattefinansiering och fördelning efter behov är grunden för välfärdspolitiken även i framtiden. Politikerna, inte marknaden, ska bestämma villkoren och huvuddelen av välfärdstjänsterna bör produceras i offentlig regi.
Det slår Kommunal fast i sin kongressrapport ”Solidaritet och valfrihet i välfärden”. Men ägandet är inte huvudfrågan. Konkurrens och rätt att välja ska vara självklara inslag i en framtida välfärdspolitik.
Ett helt nytt förhållningssätt till välfärdsfrågorna präglar Kommunals kongressrapport. I synen på valfrihet som en möjlighet och konkurrens på lika villkor som ett medel att uppnå bättre välfärdstjänster sätter förbundet ner fötterna i minerad mark. Här har moderaterna hittills haft tolkningsföreträde och monopol medan arbetarrörelsen hukat i skuggan. Kommunal vågar stå upp och säga att vinst måste finnas för att privata företag ska kunna konkurrera. Att konkurrens kan göra verksamhet — och därmed välfärden — bättre och effektivare. Konkurrens behövs för att värna den offentliga sektorn. Välfärdstjänster kräver människor och det kräver skattepengar, som inte finns i överflöd. Och valfriheten efterfrågas av medborgarna och har därmed kommit för att stanna.
Detta har visats i flera undersökningar. Men det är ändå djärvt att säga det i arbetarrörelsen. Och ännu djärvare att göra det till facklig politik.
Kommunal vill bryta mot invanda tankesätt, skapa en politik som förenar nya förväntningar med traditionella krav på rejäla resurser till den gemensamma sektorn. Förebilden är Gustav Möller, socialministern som på 30-talet tog de första stegen mot den generella välfärdspolitiken. Han formulerade parollen ”Endast det bästa är gott nog åt folket”. En moderniserad ”Möllerpolitik” ska kunna ge utrymme för varje medborgares krav på att kunna välja/påverka sin tjänst. Att ge utrymme för valfrihet kan stärka viljan att betala skatt och därmed också stärka den generella välfärdspolitiken: ”Utmaningen för arbetarrörelsen ligger i att utforma och vinna stöd för en politik som gör detta krav till en del av välfärdspolitiken”, skriver rapportförfattarna, som inte väjer för svårigheterna. Rapportens styrka är att den vågar visa nyanserna, att möjligheter skapar problem — och tvärtom.
Upphandlingens baksidor, med underbudskonkurrens om lönerna och slavliknande förhållanden för de anställda har visat sig med önskvärd tydlighet inom städområdet och kollektivtrafiken. Brist på yttrandefrihet och dålig insyn, liksom ”valfrihet” utan något att välja emellan är exempel från äldreomsorgen. Kommunal vill att alla tjänster som betalas med skattemedel också ger de anställda likartade anställningsförhållanden och branschneutrala kollektivavtal.
Valfriheten måste alltid ha sina begränsningar. Annars hotas likabehandlingen av medborgarna.