Ett av förslagen går ut på att man ska få skriva ett livstestamente, ett testamente där man förklarar hur man vill ha det på slutet. Och det låter väl bra. Men när jag hade tänkt på det ett tag föreföll det alltmer konstigt. Jag fick en känsla av att förslaget var ägnat att trösta människor som är rädda för döden. För — behövs det? Om man är klar och redig när slutet närmar sig, kan man ju helt enkelt berätta hur man vill ha det. Men är man dement har man i regel varit det ett tag och med tanke på hur snabbt den medicinska utvecklingen går är det ju svårt att förutse i vilken miljö man kommer att möta döden. Och ”på håll” kanske det förefaller idylliskt att få dö hemma. Men hur mår man egentligen som dement — döende, förvirrad och ensam i sitt hem?

Det är svåra frågor. Och när man själv arbetar inom vården är det många andra frågor som känns viktigare än var någonstans man dör. Det är exempelvis viktigt att läkare eller sköterskor snabbt kan komma och ge smärtlindring. Det bör finnas vakpersonal. Och det måste finnas ”markpersonal” som vet hur man möter döden. I detalj. Som ser att den döendes läppar är spruckna av torrhet och vet att det bästa är att smeta på glycerol eller något fett – inte vatten, det blir det ju värre av.

Och så vidare.

Man måste ha empati för att möta döden. Och utbildning. Och erfarenhet. Då lär man sig att det viktigaste är att hålla handen, tala tydligt men lågt till patienten — men att aldrig tala om den döende som om hon vore döv. Aldrig. Inte ens om hon har varit icke kontaktbar i en vecka.

Jag är en gammal långvårdsräv och har hunnit vaka vid många dödsbäddar. Man lärde sig. Men jag misstänker att de unga som arbetar på de små enheter som nu är så vanliga, aldrig riktigt får den rutin som behövs. Och när man inte har rutin blir man rädd. Och när man är rädd blir man gärna duktig. För duktig. Och för medicinsk. Man får för sig att den döende måste vändas i tid och otid. Man tar pulsen både här och där i stället för att sitta stilla och hålla handen.

Man fixar, man står och väntar — ”Är hon död nu?” Och så blir döden slamrig och klåfingrig och onödigt plågsam.

Den egna döden är naturligtvis det mest skrämmande och förvirrande man kan stå inför, därför är det så viktigt att personalen kan inge förtroende. Vi behöver utbildning. Men psykologi och etik i all ära — det allra viktigaste är kanske det lilla, det som är så litet att ingen har kommit på tanken att skriva en bok om det. Men sånt som gamla ärrade sjukvårdsbiträden och undersköterskor vet. De kan lära oss. Och genom dem kan de gamla ”ovetenskapliga” dödsbäddsritualerna leva vidare: att svepa den döda, lägga blommor i hennes händer och öppna fönstret ”så att själen kan flyga ut”.

Det är vackra ritualer och, faktiskt, så hjälper det mig som personal att hantera döden.

De ritualerna får inte glömmas.

Ann-Charlotte Marteus är undersköterska,
debattör och har arbetat inom vården i 20 år. Hon vill att synen på vårdyrket ska moderniseras.

Kommunalarbetaren nr 7-2001