Städerna planerar bröllop. På den karga ytan kring den isbelagda Torneälven, där E 4 går över gränsen till Finland, ska städerna förena sig i ett enormt framtidsprojekt, ”på gränsen — Rajalla”. Här ska det bli torg, parkvägar, dansbana, köpcenter, bostäder, kunskapscentrum, ja, till och med ett gemensamt rättscentrum. Förhoppningarna är att EU, vägverk, andra myndigheter och blivande kunder står för en stor del av kalaset.

Oberört av dessa planer pågår livet som vanligt i Haparanda och nästa dag träffar jag undersköterskan Britta Hultmo på Klippans sjukhem. Hon står precis och ropar i örat på gamla Gerda och lovar att hämta ett äpple åt henne, men kommer tillbaka slokörad, för det ska sparas på frukten. Att fråga om Eurocity och Rajalla är som att fråga om okända planeter, även om det dumpit ner information från kommunen i brevlådan.

Undersköterskan Britta Hultmo är sval och svårflirtad.

Om Eurocity säger hon: Nej inte använder vi det, det är bara i reklamen och bland politikerna.

På en annan avdelning på sjukhemmet jobbar Gunhild Hanhila. Hon får sin lön i svenska pengar, har ett bankkonto i Haparanda och ett i Torneå. Skatt betalar hon i Finland. Hon brukar växla in en del av lönen till finska mark. Nästa år ska hon kunna få den i eurovaluta. Det har hon inte tänkt på överhuvudtaget.

ICA Maxi i Haparanda har redan börjat skylta med europriser i sin butik. En burk marmelad kostar 19.80 kronor eller 2.19 euro. Eurovalutan ska införas samtidigt som Torneå gör det nästa år.

Bara några minuters promenad därifrån ligger gränsen mellan Sverige och Finland.

En arbetslös finsk undersköterska är på väg till den gemensamma arbetsförmedlingen, Eurocity Jobcentre, som ligger precis innanför den svenska gränsen. Nyligen arrangerades här vårdens dag, när förmedlingen rekryterade sjuk- och undersköterskor till svenska sjukhus.

Eurocity ska bli den livliga handelsplats som Torneå var redan på 1600-talet, förklarar kommunalrådet Bengt Westman, en herre med EU-blick som ger mig kommunens budgetar med omslag i eurosedlar. Budgetposterna är uppställda i både kronor och euro.

— Att vi blev medlemmar i EU var en vändpunkt för alla människor. Vi är med i samma union och då gäller det att visa det.

Han håller vanligtvis till på sitt kontor i det tegelröda förvaltningshuset intill torget, då han inte reser Europa runt för att sälja Eurocity och gränssamarbetet.

I samma hus har Kommunals sektion sina lokaler. Det råder stort samförstånd mellan ordförande Hjördis Preiman och Bengt Westman. Hjördis Preiman är också med i provinsregeringen.

Bara en gång verkar det ha hettat till ordenligt mellan henne och Bengt Westman. Kommunen tänkte lägga ut ett skolkök på entreprenad.

Då använde hon sin lugna barskhet och satte tvärstopp för det i kommunfullmäktige.

Borde det då inte gå att göra ett centralkök, som levererar mat till hela Eurocity, så blir det ännu mer samordningsvinster. Men det går inte alls, förklarar Bengt Westman litet ledset. Ärtsoppan är gul i Sverige och grön i Finland. Sådant går inte att ändra på. Inte heller äter finnarna palt och blodpudding.

Men Hjördis Preiman tycker att det är positivt med Eurocity och det stora projektet över gränsen. Det kan ge fler kommunalare jobb, till exempel vaktmästare och på sikt barnskötare.

Det finns de som tycker att politikerna lever i en drömvärld och muttrar om att det borde satsas på den egna kommunen och hur i hela fridens dagar ska de få pengar att gifta ihop städerna. Bröllopet går på över 1,1 miljarder. Och varför ska polis och tingsrätter samlas intill varandra, när lagarna inte är gemensamma?

En bland dem som retar sig mest är Bernt Perdal, oberoende, tidigare partimedlem i Kommunens Väl. Till vardags sköter han sitt åkeri. Han påstår att Haparanda får betala för mycket för samarbetet trots sin dåliga ekonomi och trots att Torneå är dubbelt så stort.

— Gränsprojektet bygger på en glädjekalkyl. Även om vi får EU-medel ska det drivas i framtiden också. Bättre att satsa på industrijobb i Haparanda än manschettjobb tillsammans med Torneå.

Ett längre reportage om Eurocity finns i Kommunalarbetaren nummer sju.