Det är också en del av människans utveckling. I det här fallet har jag utvecklats sakta, men säkert. För jag hatar att vara rädd och har lärt mig att inget är så läskigt som att försöka undvika sin rädsla.

Min första utmaning var att våga räcka upp handen i lågstadiet. Jag var nämligen fruktansvärt blyg, men samtidigt envis. Jag vågade, rösten darrade, men jag dog inte — och sen hade trollet spruckit. I dag talar jag gärna inför publik.

När jag fick barn som ville åka skidor fick jag tampas med min höjdskräck. Otäckt, otäckt var det att stå i backen och titta ner. Men man vänjer sig! Jag har nu klarat en svart pist och magen tycker att de röda är riktigt beskedliga.

När vi skaffade sommarstuga var det dags att fräscha upp det gamla körkortet. För en som kört upp i Sveg men bor i Stockholm är varje motorfordon en potentiell dödsfälla. Nu rattar jag vår bil mellan Ugglarp och Falkenberg och klarar även storstadstrafiken om det kniper.

När jag oförhappandes stötte på en slät och svart och stor lösspringande hund i skogen blev jag rädd för allt som liknar kamphundar. Tidningsartiklar gör ju inte saken bättre. Men häromdagen tog jag nästa steg: Jag klappade en pitbullterrier, vars ägare såg snäll och förståndig ut.

Att möta faran är det bästa sättet att bekämpa sin skräck. Därmed inte sagt att man måste göra det jämt. Kamphundar är inget jag gullar med frivilligt, svarta pister lockar inte — och bil i Stockholm? Nej, jag cyklar hellre!