Är sanningen alltid bäst?
Jag är personlig assistent åt en man med MS. Han är mycket dålig och vi tror inte att han har så många dagar kvar att leva. Jag har varit hos honom i flera år och tycker att detta är väldigt jobbigt! Han har hela tiden levt på hoppet att läkarna kommer att hitta ett botemedel så att han blir frisk. Han har drabbats av hårda törnar i livet men alltid skjutit det ifrån sig, precis som strutsen. Nu har han börjat bli verklighetsfrämmande och förnekar allt obehagligt.
Han förstår inte själv att han inte har långt kvar, men är det inte lika gott att han får fortsätta att vara ovetandes om det?
Jag är kristen och han är ateist. Jag skulle gärna vilja förmedla tryggheten i tron till honom, men förmodar att jag bara skrämmer honom helt i onödan. Jag tror att han är rädd för döden. Jag är ledsen och gråtfärdig när jag går hos honom, medan han tycker att allt är okej.
Tina.
Kära Tina!
Dörren måste alltid öppnas inifrån och alla våra försök att komma in i en annan människas innersta är förgäves om hon inte själv öppnar den. Allt du berättar tyder på att du gör det enda möjliga. Du är beredd att finnas där när, och om, dörren öppnas. Det är svårt, det är frustrerande, det finns så mycket man skulle vilja göra och säga. Man vill ju vara till hjälp och förmedla trygghet. Vi vet ju att verklighetsflykt inte är någon hjälp, men ändå kan man ingenting göra så länge personen inte själv öppnar dörren.
Allt det här vet du redan så väl, men kanske kan det vara till hjälp att också höra det från någon annan. Du talar om det kristna vittnesbörd du vill ge, men just nu är säkert det bästa att göra det du gör. Förmedla vittnesbördet genom närhet, omsorg och handling och lämna orden därhän. Din trygghet är att du kan lämna alltsammans åt en som är starkare än du och som kanske ändå till sist inte lägger så stor vikt vid gränsdragningarna mellan troende och ateister som vi gör.
