Om jag brister i medkänsla är jag olämplig som undersköterska. Och skulle jag säga till en patient att hon minsann får sluta tramsa och bita ihop — då begår jag ju tjänstefel.

Därför, just därför, känns det så märkligt att jag arbetar inom ett system som visar så lite medkänsla när JAG blir sjuk. Att bli sjuk som personal inom vården, som den är organiserad i dag, är helt enkelt ett litet helvete.

Jag jobbar natt, har ensam ansvar för sjutton patienter. Och det händer att jag sover till sent in på eftermiddagen de dagar då jag ska jobba. I november hände det sig att jag vaknade vid sjutiden på kvällen och kände mig sjuk. Jag hade feber. Och ångesten började bulta: Vad ska jag göra? Ringer jag nu och anmäler mig sjuk så sätter jag mina kolleger på pottan. De kommer inte att hitta någon tidkortare som kan rycka in med några timmars varsel.

Så jag pallrade mig iväg till jobbet och hoppades att det skulle bli en lugn natt. Hoppades att jag inte skulle komma att ta ut min svaghet och därmed mitt dåliga humör på mina stackars patienter. Och jag hade tur — det blev en lugn natt. Och jag mådde snart bättre. Men en vecka senare vaknade jag med 39,4 och då hade jag inget val: det var bara att ringa och Be Så Himla Mycket Om Ursäkt Men Jag Kan Inte Stå På Benen. Hoppas Ni Fixar Det Utan Mig. Men OK, Ring Mig Om Det Kör Ihop Sig.

Mina kolleger fixade det — det vill säga, tjejen som hade jobbat kvällsskiftet fick stanna kvar och arbeta hela natten. Hon hade i praktiken inget val.

Det är förödmjukande. Det är förödmjukande att man inte ska kunna bli sjuk utan att få skuldkänslor för det! Det är förödmjukande att man ens överväger att gå till jobbet med 39,4 i feber. Det är förödmjukande att faktiskt gå till jobbet med säg, 38,5 och sitta under en filt och huttra och tycka att detta är ganska normalt. Det är förödmjukande att man går in på expeditionen och lånar en miniräknare för att oroligt räkna ut vad man kommer att få i lön minus karensdag och sjukavdrag.

Det har inte alltid varit så. När jag började inom vården fanns det ingen karensdag. Däremot fanns det pool-personal. Extrapersonal, helt enkelt, eftersom arbetsgivaren räknade med sjukskrivningar. Man kunde sjukskriva sig utan att få ångest. Man kände inte att man brast i budgetansvar när man fick influensa. Det var innan Organisationen Slimmades.

Men visst skulle samhället ha råd med pool-personal inom vården. Vad samhället inte har råd med är att personalen flyr vården eller, i de fall de stannar, att de förtidspensioneras.

Kostnaderna för det, i pengar och lidande, kan inte överskattas.

Ann-Charlotte Marteus är undersköterska, debattör och har en fil kand i statsvetenskap. Hon brinner för jobbet — men helst inte av feber.

Kommunalarbetaren nr 1-2001