Och i dag tjänar kvinnorna 80 procent av männens lön — vilket är detsamma som att männen i Sverige tjänar 25 procent mer än kvinnorna. Så där fruktansvärt mycket har uppenbarligen inte hänt. En anledning är att lönerna i kvinnodominerade sektorer som vård och utbildning sjunkit i förhållande till löneutvecklingen i stort, skriver Arbetslivsinstitutets tidning Lönemagasinet.

LÖNEPOLITIKEN HAR samverkat med marknadskrafterna. Och dessa krafter har satt datorskötare före barnskötare, vårdbiträden, personliga assistenter, undersköterskor och andra yrken i stora kvinnodominerade områden.

Kvinnor har fortfarande svårt att leva på sin lön, i synnerhet om den (som så ofta) kombineras med ofrivillig deltid eller otrygga timanställningnar. Så här skriver en ”besviken och fattig kommunalare och mamma” i ett brev till Kommunalarbetaren:

”HÄR SITTER JAG. En ensamstående mamma till två tonårspojkar. Jag har jobbat i vården i 25 år. Varit medlem i Kommunal lika länge och undrar ”Hur kunde detta hända?” Vad har jag gjort för att straffas så här? Att månad efter månad, år efter år leva på i stort sett ingenting, bara för att jag valde att arbeta inom vården. Det som skulle blivit dom bästa åren med mina barn har blivit en mardröm. Jag kämpar verkligen för att ge mina barn en ”normal” uppväxt, med allt vad det vill säga. Men jag har inte en chans. Varför kan inte jag få en skälig lön, som jag och mina barn kan överleva på? Om man efter så många år i yrket inte ens tjänar lika mycket som en nyanställd 20-åring på industrigolvet, då är något allvarligt fel.”

OCH VISST ÄR det allvarligt fel!

Att värdera kvinnojobben lägst är orimligt, orättvist och enfaldigt — men så kommer det att fortsätta om inte alla lågavlönade tjejer höjer rösten, känner sitt värde, tar strid och plats och ger förhandlarna makt att sätta bakom orden!

”Den nakna sanningen är att de anställda inom lågt avlönade kvinnodominerade områden systematiskt och under lång tid måste få högre löneökningar än andra om skillnaderna ska jämnas ut”, skrev Hans Karlsson, tidigare avtalssekreterare i LO, i en krönika i Kommunalarbetaren 3-2001. Han har alldeles rätt.

AVTALSRÖRELSEN STÅR för dörren och i år bör det vara — måste det vara — de kvinnodominerade fackens tur att få mest, säger ett enigt LO i en kampanj.

”Kommunal är ett stort fackförbund och väldigt många medlemmar är just ensamma mammor. Är vi inte värda mer?” undrar brevskrivaren. Svaret är förstås: Jo!

Upp med kvinnolönerna! Rättvisa som kan räknas i kronor är den enda som duger.