Det var bistert kallt denna morgon, klockan 07:00, då bussen enligt tidtabell avgick från Lofsdalen i Härjedalen med destination Sveg, en resa på cirka sju mil.

Temperaturen visade minus 30 och det tyckte inte framdörren om. Den vägrade gå igen. Temperaturen inomhus sjönk snabbt av denna extra ventilation. Skolbarnen längs vägen, klädda som skolbarn brukar vara i tunna byxor, korta jackor, vantlösa och barhuvade, så när som på någon enstaka keps, huttrade förvånat när de klev ombord.

Ett provisoriskt snöre, en livrem, en hjälpsam herre som försökte hålla igen med handkraft och en blek uppåtgående sol kunde inte ändra på faktum: det var och förblev cirka minus 20 i bussen och värst drog det förstås på chauffören.

Men vår vän vid ratten lät sig icke bekomma. Ett par gladlynta samtal till chefen handlade mer om att se till att vi passagerare nu inte missade bytesbussen till Ljusdal, än om de egna missförhållandena. Blev det riktigt illa fick de skicka en taxi (till oss), framhöll han.

Vad som är riktigt illa för en härjedaling har jag ännu inte fått veta. För en glappande bussdörr i arktisk kyla rubbade varken humör eller jämvikt. Mössan satt visserligen på hela färden, men jackan var uppknäppt och fingrarna bara. Vantar? Nej du, skrattade han när vi stannade på torget. Men jag hoppas att ni int’ haft det för obekvämt!

Vägens riddare hittar vi lite varstans, men denna morgon körde han skolbussen till Sveg.