Emotionell överansträngning som lett till emotionell utmattning är ett symptom på ett samhälle i kris, som även fått regeringen att utlova ”ett reformpaket mot utbrändhet.” Utredningar pågår men utbrändheten fortgår.

Kvinnor i offentlig sektor med arbetsuppgifter som kräver ett stort engagemang och som i dag måste hinnas med på betydligt kortare tid än tidigare är särskilt drabbade. De orkar inte ge till andra längre. De har brunnit och slocknat. Ofta lastar de dessutom sig själva, ”det är något fel på mig”, trots att forskningen sedan länge slagit fast att det är arbetets organisation som framkallar utbränning mer än personligheten hos den som utför det.

I DAG ÄR ORDET utbränd säkerligen ett av de vanligaste i en svensk tidningsartikel. Ändå är det svårt att tala öppet på jobbet om hur man mår. Christina Maslach, som skrivit boken Utbränd (N O K pocket) talar om ”pluralistisk ovetenskap”, när människor döljer sina verkliga känslor och uppträder som om allting var bra. Och omgivningens reaktioner på långa sjukskrivningar bidrar också till att man försöker hålla fasaden i det längsta. ”Jag tycker det verkar lite överdrivet”, är en kommentar i ämnet till vår arbetslivskonsult Anita von Schéele på sidan 50 i tidningen. Och visst kan det förundra att välfungerande, glada och effektiva människor plötsligt inte ens kan visa sig på arbetet utan att falla i gråt. Det väcker skräck och avståndstagande. ”Det måste ju vara något fel på henne/honom…”

OCH REAKTIONEN uppifrån kan förstärka känslan av att huvudorsaken till utbränningen finns hos individen själv. Att exempelvis framhålla vikten av att vara ”professionell”, utan att varken förklara innebörden av ordet, eller bidra med hjälp att hantera problem och kriser är ett bra sätt att bädda för emotionell utmattning och känslor av otillräcklighet. Då flyttas skuldbördan behändigt från organisationen/institutionen till den anställde, eller i värsta fall från den anställde till dem som är beroende av välfärdstjänsterna; då kan ilskan riktas mot elever, gamla, klienter, patienter, som ofta saknar röst och handlingskraft.

MEN SOM ANSTÄLLD är du inte ett rö för vinden. Du har stora möjligheter att bromsa, att skapa ett bra liv och få ökad arbetsglädje på köpet. Anita von Schéele ger goda råd i ämnet, liksom Christina Maslach:

• Våga säga nej. Det är inte detsamma som att säga aldrig.

• Dra en klar gräns mellan arbete och hemliv. Ta en lugnande timme när du kommer hem — och prata då bara om trevliga saker.

• Se till att få tid för dig själv — och gör något av den tiden. Det stärker, föryngrar och motverkar utmattning och tomhet.

• Ger du åt dig själv är du också bättre rustad att ge av dig själv åt andra.