Har jag rätt att säga nej?
Den senaste tiden har jag upptäckt att jag har jättesvårt för att säga nej, när någon vill ha något av mig eller vill att jag ska göra något för någon annan.
Mina syskon tycker jämt att det är jag som ska ställa upp för vår gamla pappa som behöver mycket hjälp, bara för att det är jag som bor i hans närhet. Han är för pigg för att få hemhjälp av kommunen, men jag har väldigt mycket att göra själv med familj och heltidsjobb (ofta nattvak på sjukhus). Mina syskon bor förstås väldigt långt från mig.
Men jag orkar inte alltid ställa upp. Tycker inte du som jag, att alla vi syskon (vi är tre) tillsammans kunde betala någon som kom hem till pappa regelbundet? Han har själv bara sin folkpension att leva på. Eller är jag en egoist? Hur mycket är man skyldig att ställa upp egentligen?
Jättetrött
Egentligen finns det väl ingen gräns för hur mycket man vill ställa upp när det gäller omsorg om livet, men det gäller ju också ditt eget liv. Allt handlar om att vårda och ha omsorg om mig själv och andra.
Det är ju det du håller på med hela tiden, på jobbet, i familjen och med din pappa. Det är förmodligen ingen tillfällighet att du valt det arbetsområde du har.
Det är bra att du vaknar upp för dina egna behov också. Det går att vända på kärleksbudet: ”Du ska älska dig själv som din nästa”*Annars blir det liksom ingen kärlek kvar till nästan heller. Det enda som händer är att man går sönder och känner sig utnyttjad och bitter. Det är då man kan bli egoist.
Om du vill bevara dig för det, så visst är det ett rimligt krav att du och dina syskon hjälps åt. Då skulle också den tid du får med din pappa kunna bli något annat än bara krav och arbete.
