Själv är jag en sådan person. Just nu är det gympaskorna som promenerat iväg ur väskan samt min fleecejacka som försätter mig i grubbel över tillvarons mysterier. Inte för att sakerna i sig är dyra och fina, även om jag verkligen trivs med dem, utan för att de är så obegripligt frånvarande. Vårt hem är inte stort och som den relativt ordentliga människa jag anser mig vara kan jag inte acceptera att sånt som legat på sin plats vecka ut och vecka in bara är puts väck. Saida finns ju tyvärr inte längre ibland oss — och den närstående person av manligt kön jag (oftast) misstänker förnekar indignerat brott. (Även om det var han som röjde i hallen den sista lördag fleecetröjan syntes i vårt hem.)

Oskyldig var han även den gången min ena toffla försvann från sin plats i hallen. I månader sörjde jag min sköna sko och stirrade dystert på skohyllan. Tills jag en dag under storstädning av en slump kände i lådan där makens träningskläder ligger. Och där hade tofflan hamnat!

Mina nya stövlar, som jag trodde stulits under en resa hittade jag snabbare. De låg i sin plastpåse i tvättkorgen i badrummet. Men det konstigaste försvinnandet av alla var jag själv skyldig till: Glasögonen som återfanns hängande bakom en tavla på jobbet! Hur de hamnade där och hur jag av en slump hittade dem igen är en sån otrolig historia att inte ens Saida skulle kunna göra det bättre.

Så visst finns det hopp, även om en fleecejacka knappast har lika många finurliga gömställen.

En dag kanske vi möts igen?