Nu skrattar de på jobbet igen
Dela arbetsgruppen. Eller bearbeta konflikterna. Det var alternativen när situationen var som värst.
Hemtjänstgruppen på Tingsta servicehus i Sundsvall bestämde sig för att gå vidare och lyckades med hjälp av rollspel, psykologer och dramapedagoger.
— Jag tror inte att folk utifrån kan föreställa sig hur illa ställt det var.
Eva Knutsgård sitter tillsammans med arbetskamraten Elisabeth Croné och minns stämningen på jobbet för några år sedan. Eva jobbar som undersköterska, Elisabeth är vårdbiträde. Men konflikten handlade inte om att yrkesgrupper hade svårt att samarbeta.
Problemet var större än så: alla bråkade med alla. Morgonmötena var värst. Då vällde bitterhet och obearbetade konflikter fram och förgiftade stämningen resten av dagen.
— Den dåliga stämningen gick liksom att känna i luften. Vikarier som kom till oss upplevde det väldigt tydligt. För oss var det mer en process där vi gled ifrån varandra mer och mer. Till slut vantrivdes man på jobbet och ville helst stanna hemma, berättar Elisabeth Croné.
De kan inte peka på någon särskild orsak, men alla besparingar och osäkerheten kring organisationen spelade in.
Tallkotten, som gruppen heter, hade hamnat i en återvändsgränd. Ett av alternativen när Inga-Britt Eriksson tog över som chef 1996 var att dela arbetsgruppen.
Men det fanns ändå en vilja att försöka en sista gång. På personalmöten drogs riktlinjerna upp för ett program som skulle bearbeta alla konflikter. Samtidigt hade man fått kontakt med en konsult, Marianne Sjöblom, vars intervjuer med personalen var värdefulla när det gällde att dokumentera stämningen.
Hela gruppen åkte till Härnösand för att under ett par dagar komma bort från jobbet och försöka inleda det mödosamma arbetet med att hitta tillbaka till en fungerande arbetsplats.
Psykologen som ledde samtalen var tuff. Inga lögner eller halvsanningar tilläts.
Rak kommunikation var enda vägen tillbaka. Många känslor vällde fram och det gräts mycket. Men psykologens slutomdöme var att gruppen hade så mycket kreativitet och kompetens att det skulle vara fel att splittra den.
Idag menar Eva Knutsgård att framgången grundades av att personalen utformade ett eget program för konfliktbearbetning i stället för att köpa en färdig paketlösning.
I drygt två år, med start våren 1997, fick arbetsplatsen pengar från EU och kommunen för att jobba med konflikterna.
Dramapedagogen Gro Laupsa Holm anlitades för att lösa upp knutarna.
— Vi jobbade mycket med rollspel. I början verkade det mest som en lek. Men efter ett tag såg man att det fanns tydliga kopplingar till jobbet och relationerna där, säger Eva Knutsgård.
Övningarna kunde handla om att lita på varandra och att ge stöd, exempelvis att en person förses med ögonbindel och en kollega beskriver vägen till ett visst ställe.
— Det är så mycket som vi har lärt oss. Ärlighet förstås, men också att acceptera varandras olikheter och se det som en tillgång för gruppen, säger Elisabeth Croné.
Eva Knutsgård pekar på en stor förändring:
Viktigt är också att ständigt jobba med relationerna på jobbet, tillägger Eva Knutsgård.
Att se signalerna om att någonting känns fel för kollegan, och reagera. Annars är risken att den dåliga stämningen återkommer.
— Jag hoppas att vi får chansen att jobba vidare med andra relationer som påverkar jobbet. Vi skulle behöva lära oss mer om hur privata kriser spelar in.
Även ekonomiskt har satsningen vid servicehuset i södra delen av Sundsvalls kommun varit lyckad.
— Sjukfrånvaron har halverats. För några år sedan hade vi hög korttidsfrånvaro, helt enkelt anställda som vantrivdes på jobbet — då är det lätt att sjukskriva sig lite extra, säger Inga-Britt Eriksson.
— Alla kan idag känna sig nöjda över att personalen vågade och orkade gå igenom processen.