I snart 30 år har Sven-Bernhard Fast varit präst: församlingspräst i Lycksele, studentpräst i Uppsala, föreståndare på stiftsgården i Rättvik, högskolepräst och sedan i somras arbete för rikskyrkan med ekumeniska kontakter, inte minst med invandrarkyrkorna i Sverige.

På sätt och vis är han tillbaka där det började — intresset för andra kulturer, kampen för rättvisa och en kristen människosyn.

— Jag är inte uppväxt i en kyrklig familj. Men mina föräldrar var politiskt medvetna och hade en stark känsla för rättvisa. Min far var uppväxt i ett statarhem, så ”den gamla goda tiden” vet jag en del om.

Det var under gymnasietiden hans andliga intresse väcktes.

— Jag var väl 16 eller 17 år när ett reportage i en tidning drabbade mig. Det handlade om folkmord i Amazonas, om hur rika oljebolag plundrade och mördade indianer. Då började jag söka, och då blev Jesusgestalten viktig för mig.

Hans känsla för rättvisa och för att försöka behålla underifrånperspektivet har inte försvunnit med åren. I sin senaste krönika i Kommunalarbetarens nättidning kommenterar han reklamen kring pensionsplaceringen: ”I tv-reklam får jag reda på att jag inte ska låta fuskaren jag minns från skolan, eller den gnälliga grannen, ärva ”mina” pensionspengar. Man ska säkra sitt val, och ge återbetalningsskydd åt sina närmaste. Särskilt om du har mycket att placera ska du se till att pengarna inte hamnar utanför ditt eget villastaket.”

— Men också den gnälliga grannen eller den som en gång mobbade är medmänniskor. Solidaritet, handlade det inte just om det att alla skulle ha rätt till välfärd?

När kommunalare på nätet skriver till Sven-Bernhard Fast får de kloka reflexioner till svar, inga färdiga enkla lösningar. Det handlar om sådant som att man ska försöka hitta någon att tala med, och att ta sina egna känslor på allvar. Svaren andas livserfarenhet. Måste man ha ett halvt liv bakom sig för att kunna ge människor råd?

— Det viktigaste är ärlighet, att man vet vad det är att vara människa. Man måste ha brottats med sig själv, människor som vänder sig till en ska inte möta ett draperi. Den som säger ”jag förstår” utan att ha erfarit något liknande är inte ärlig. Men man kan vara med och lyssna även om man inte kan förstå på djupet.

— I bästa fall ger livserfarenhet modet att inte låtsas.

Frågorna som Sven-Bernhard får på nätet handlar ofta om problem med relationer, osäkerhet om hur man ska möta och hantera svårigheter.

— Det är känslan av att inte räcka till, varken på jobbet eller hemma, som är det som tynger människor mest, säger Sven-Bernhard. Duger jag? är en central fråga. Det är där det kristna begreppet försoning kommer in. En insikt om att jag får vara som jag är, trots att jag inte kan uppfylla alla krav. Jag måste ändå våga leva.

Det viktigaste i livet är relationer, det är det grundläggande för oss människor. Att jag blir sedd och respekterad som jag är och att jag finner min plats i relation till dem som är viktiga för mig.

— Ju äldre jag blir, desto klarare ser jag att det är i relationer man finner en mening med livet, en tillit till livet.

Det är en syn som utmanar och går på tvärs mot rådande synsätt i dagens svenska samhälle — där är det prestationer som gäller, påpekar han.

— Men det som ger oss mening, det är det som finns när jag inte presterar — och är älskad ändå.

Den villkorslösa kärleken brukar beskrivas i bilder av Maria och Jesusbarnet.

— Men det är inte Marias kärlek det handlar om, det är det lilla barnets totala tillit till sin mor, säger Sven-Bernhard.

Pressen och kraven som bara växer kan göra människor sjuka. Sven-Bernhard har egen erfarenhet, han blev själv överansträngd och var sjukskriven i nästan ett år.

Men lusten och orken vände tillbaka, och Sven-Bernhard hade fått en erfarenhet som han kan dela med många andra.

Det finns släktskap mellan kyrkan och fackföreningsrörelsen, fortsätter Sven-Bernhard. Båda vill värna om den lilla människan, om rättvisa eller rättfärdighet och båda har vuxit till institutioner. Båda måste bevaka att institutionen aldrig tilllåts bli viktigare än att bygga relationer mellan människor.

Finns det något du tycker riktigt illa om? frågar jag till slut.

Han är tyst en stund, sen talar han om den egoism och enda måttstock som heter pengar som tycks vara så självklar både i samhällsdebatten och i media och reklam.

— Något som får mig att se rött är när människor i en diskussion säger ”Men man är inte mer än en människa” för att rättfärdiga det som man egentligen vet är fel, eller ”men ni måste ju se det hela ur min synvinkel också” — och sätter sitt egenintresse före allt annat.

— Tänk om det hette A-rättvisa i stället för A-ekonomi efter Aktuellt varje kväll i tv? Då skulle vi få se andra bilder av verkligheten, säger han.

Namn: Sven-Bernhard Fast

Aktuell som: Präst på nätet (Kommunalarbetarens nättidning) och med ekumeniskt jobb på Kyrkans Hus i Uppsala.

Familj: Hustru Eva och deras två söner 15 och 13 år som bor hemma i Falun, ytterligare två söner 22 och 24 år samt en dotter 26 år. Och två barnbarn!

Intressen: Jobbet och familjen, att läsa och då och då fly till torpet i Bjursås.