Utmärkelserna har haglat över Mikael Niemis debutroman. Bland annat fick han nyligen det prestigefyllda Augustpriset. Och visst är ”Populärmusik från Vittula” en läsupplevelse utöver det vanliga.
Maken till absurd, detaljrik och oförskönad berättelse är svår att hitta.
Boken handlar om Matti och hans kompis Niilas uppväxt i Tornedalska Pajala. Och det är en uppväxt på sextio- och sjuttiotalet där de urgamla traditionerna, med arv från laestadianismen, möter det nya moderna Sverige med rockmusik och asfalt på vägarna.
Niemi tar med läsaren på en oförglömlig resa, där det inte krävs Tornedalskt ursprung för att hänga med, även om skildringarna av tävlingarna i mäsksupande och verkligt heta bastubad är starkt lokalfärgade.
Jag föreställer mig dock att den manlige läsaren har ett något större utbyte av denna skröna. Busstrecken, pojkarnas syn på vuxenvärldens regler och rädslor och utsattheten bland kompisarna, men också gemenskapen, skildras på ett sätt som alla före detta pojkar kan känna igen sig i. Liksom den kittlande nyfikenheten och skräcken för kärleken och sexualiteten
Kvinnorna i boken är summariskt tecknade medan männen framstår som färgstarka urkraftverk.
Musiken är central i boken som titeln också antyder. Rockmusiken blir vägvisaren mot ett annat liv och en annan självbild för Matti och Niila.
Men musiken ger också upphov till misstänksamhet och stundtals fientlighet från omgivningen som starkt bundna av den tornedalska jantelagen reagerar aggressivt mot de som tror att de är något.
