Inte så mycket tomtarna som lamporna, glittret, det som bryter svärtan. Redan en vecka före advent hängde jag upp stjärnor i barnens fönster — men förbjöds dessvärre att tända dem av rummens mer traditionsbevarande invånare.

Scouternas amaryllislökar (som jag prackat på vänner och arbetskamrater) får extra lampljus för att hinna titta upp före nyår. Men på vår (inglasade) balkong prunkar pelargonerna obekymrat, trots mörkret, och den nedklippta tomatplantan har fått nya, gula blommor! Och just när detta skrivs är himlen faktiskt ljusgrå för första gången på en månad!

Så välkommen december! Vi behöver våra ljusstakar, lucior, glöggbjudningar och hyacinter. Vi behöver pepparkakor, skinkdoft, risgrynsgröt och röda dukar.

Vi måste orka bejaka barnens förväntningar (som förstås är helt orimliga när det gäller presenter, det var mina också, man har ju rätt att drömma) och ge oss tid att mysa med dem, skapa små traditioner som de stenhårt håller fast vid. Några småsaker i en strumpa på julaftonens morgon blir minst lika viktigt som hetsen runt paketen på kvällen — och det man kommer ihåg efteråt.

Jag önskar alla våra läsare frid i hjärtat och en lugn, mysig jul. Om bara några veckor blir det ljusare igen.