Svårare då att ”komma ut” ur städskåpet. Vem är intresserad av hur noga du rengör spisen eller att du byter disktrasor nästan lika ofta som andra byter strumpor. Vi talar om pedanteri. Eller rättare sagt; det talar vi inte om.

Pedanteri har setts som en allvarlig defekt, en skönhetsfläck i personligheten, om man så vill. Det vet väl alla att coola människor har ett avspänt förhållande till städning, medan det är neurotiker som nervöst putsar och putsar för att få fram den där provocerande ajaxskimrande fasaden.

Hur mår egentligen den människa som har trådraka rader av glas och tallrikar i porslinsskåpet, som vet på dagen när mjölpåsen i skafferiet passerat bäst före datumet, våttorkar golven en gång i veckan, alltid har renbäddat i sängen, jämna par strumpor i byrålådan och tycker att det är ”rörigt” hemma om morgontidningen fortfarande ligger framme och skräpar efter klockan tio.

Tack, vi mår alldeles utmärkt, om vi bara får lov att förpassa tidningen till pappersinsamlingen och nypa av vissna blommor från pelargonen först.

Det är alltid samma sak när vi har gäster. Vårt välstädade hem möts av en misstänksamhet och den självklara följdfrågan, ”Har ni alltid lika städat?”. Som om ett prydligt hem skulle vara någonting att skämmas för.

”Nej, nej, nej” brukar jag försäkra för att få gästerna att slappna av en smula, ”ni skulle bara se hur vi har det i vanliga fall”.

Ja, de skulle bara se. Hur jag ständigt plockar, fixar, rättar till och med en särskilt ”split vision” för fläckar jagar runt i lägenheten och ser till att var sak hamnar på sin plats. Ner till minsta gem. Men ändå. Jag är inte knäpp. Bara väldigt förtjust i att se mina badrumskranar blänka och slippa känna knaster under mina bara fötter när jag tassar upp på morgonen.

Två gånger om året har vi inte lika rent som vi brukar. Då har vi nämligen storstädning och ännu renare. Utöver den vanliga veckostädningen torkas det då i kökslådor, tvättas fönster, skrubbas rent i badrumstak och så det roligaste av allt… det sorteras, rensas ut och slängs saker!

Det är som en mental rengöringsprocess. Det kan vara gamla kläder eller misslyckade köp som blivit liggande i garderoben (någon månad åtminstone, ingenting ”blir liggande” särskilt längre hemma hos mig).

Eller förrådet där sånt som förpassas ur lägenheten mellanlandar innan man pallar slänga det för gott. Få saker går upp mot att spåra ”gamla datum” i skafferiet och börja om på ny kula med rentvättade hyllor och förpackningar sorterade efter innehåll i prydliga rader. Det ger en falsk känsla av kontroll på tillvaron. Men även en falsk känsla är bättre än ingen känsla alls.

Och sen tänker man så bra när man städar. Så mycket klokt som far genom huvudet. Häromdagen när jag gnuggade rent bakom toastolen kom jag att tänka på hur mycket tid och blyerts en ”Bo Ek” sparar genom livet jämfört med en ”Arnold Schwarzenegger”.

Folk som har städhjälp vet inte vad de går miste om. 

Länka också till intervjun med Estrid Bengtsdotter, författare till boken Städa!