Peter Pohl har gjort sig känd som en mästare i att beskriva barns och ungdomars tankar, rädslor och, framförallt, vänskap. Av de böcker han skrivit på 1990-talet har flera kretsat kring vad som händer med de närmaste när en ung människa dör i förtid.
I den här boken möter vi 15-åriga Anna, som bär på en elakartad hjärntumör. Hon vet att hon ska dö långt innan hennes familj förmår förstå det. Vi får omväxlande höra Annas röst, hennes mammas, storasystern Marias och bästa kompisens Hannas röst.
Det är någonting med Peter Pohls sätt att berätta. Jag gråter mig igenom boken. Nu, i efterhand, hoppas jag att detta lidande hade någon mening. Kanske står jag bättre rustad om något liknande skulle hända i mitt liv. (Rabén & Sjögren)
