Detta hänger ofta samman med otydliga mål för verksamheten i kombination med ständiga sparkrav. Kommunerna har plattat ut organisationerna och tagit bort chefer. De som är kvar har fått mer att göra och mindre tid åt medarbetarna — samtidigt som individuella lönesystem och krav på kompetensutveckling i arbetslivet kräver allt fler personliga möten mellan anställda och deras arbetsledare. I alla fall om de fagra orden ska omsättas i verkligheten.

Den platta organisationen har missat ledarskapet, säger före detta chefer i äldreomsorgen i Kommunaktuellt (31-2000). Och yrkesinspektionen håller med. Om chefer ska få chans att vara goda ledare måste de hinna ägna sig åt ledarskapet. Annars ökar risken för utbrändhet.

MELLAN KOMMUNALS medlemmar och deras chefer är avståndet långt. Det visar siffror som presenteras i förbundets och Arbetslivsinstitutets undersökning om löner och arbetsplatsförhållanden för medlemmarna. Mellan 70 och 80 procent har aldrig lönesamtal med sin chef inför löneförhandlingarna! Och chefsrollen har väldigt liten betydelse för motivationen i jobbet, enligt de 7 000 som intervjuats.
Inte heller lönen har någon betydelse för engagemanget — vilket sannerligen inte är märkligt. Dels är lönen låg, dels saknas all koppling mellan arbetsuppgifter — ledarskap och löneutveckling som det ser ut i dag. Räddningen för kommunalarna är självständigheten och att motivationen är hög, jobbet känns helt enkelt meningsfullt. Vantrivsel dominerar inte.

Arbetsbelastningen uppfattas, överraskande nog, som rimlig av de flesta och det är framförallt arbetsbelastningen som avgör viljan att vara kvar eller inte. Förhållandena på den egna arbetsplatsen får alltså godkänt av en stor del av dem som deltagit i undersökningen – däremot är förhållandet till närmaste chefen svalt. Den del som handlar om kontakt och återkoppling till den anställde får dåligt betyg.

GODA VILLKOR på arbetsplatsen är för kommunalarna främst möjligheten till lärande i det dagliga arbetet. Chefsrollen är betydligt mindre betydelsefull. Det är egendomligt eftersom det normalt sett brukar vara ledarskapet som avgör möjligheterna till utveckling på jobbet och även hur de anställda mår. Men för Kommunals medlemmar betyder chefskapet nästan inget för lön, motivation eller engagemang!

Man anar ett tomrum, kanske kopplat till ett ointresse från cheferna? De som inte är nära får mindre uppmärksamhet, i synnerhet om chefen är stressad. Syns inte, finns inte. Och den som aldrig blir sedd kliver heller inte fram i ljuset. Chefen blir någon man pratar om — men nästan aldrig med. Och en sådan kultur är en hälsofara för alla.