Reine räddade Lindas liv
Brandmannen Reine Carlsson var med vid diskoteksbranden
i Göteborg. Det förändrade hans liv.
Idag åker Reine Carlsson runt och föreläser för näringslivets folk. Även de mest förhärdade direktörerna får tårar i ögonen när Reine berättar om den där natten för två år sedan då det hände:
Klockan är tjugo i tolv när han åker som rökdykare till Hisingen med Alf och Donald och känner att det är något speciellt, när han börjar ”ladda” för något och adrenalinet rinner till, kollar rökdykaranläggningen…
På radion säger de att folk hänger i fönstren, hoppar …
Nu är de där. Reine möter brandmästarens förtvivlan och tänker: herredjävlar vad det brinner. Går rakt ur bilen, här är det livräddning som gäller, maskinstegen är rest, han får på sin andningsmask. Hur många ska jag rädda? tänker han, när han klättrar uppför stegen. Tre eller fem? Lyser med ficklampan.
Ett kliv, och han hamnar i ett hav av skräckslagna ungdomar, som skriker: ”Hjälp jag dör, mamma, pappa!” En flicka sträcker fram handen.
En panikslagen kille hänger sig fast i hans kläder och Reine tvingas putta undan honom, han kan bara ta ut en i sänder. Får ut flickan. Hon kommer nog att överleva, skönt, tänker Reine och fortsätter att lyfta fram andra ungdomar, som verkar leva.
Luften håller på att ta slut. Försöker hinna rädda en till, ut, nytt luftpaket och in igen. Det brinner i taket. En flicka ligger under ett antal döda, han glömmer det aldrig. Han var dessutom så trött att han utmattad lade sig att vila på en bränd flicka.
Skriken har upphört, det finns inget mer liv. Reine är med och bär ut de döda, under stor tystnad och vördnad.
Tillbaka på brandstationen slänger han rökdykarutrustningen och går in i duschen. Det är första gången han utfört ett jobb där han känt sig hotad till livet.
På brandstationen går två män och väntar på besked om den ene mannens dotter, Hannah, 14 år. Reine och brandmästaren Roger börjar prata med pappan.
Dagen därpå får Reine höra på radion att brandmännen inte gjort sitt jobb. Hannah visar sig också vara en av de 63 som dog.
Men fjorton dagar senare ringer det.
— Jag heter Linda, jag är den där flickan som du lyfte ut, hör Reine i telefonluren.
16-åriga Linda, hennes mamma och pappa, kommer strax därefter till brandstationen och överlämnar en blombukett och ett foto.
Linda grät och kramade om mig, berättar Reine. På blomsterbuketten står det: Ett stort tack för att du räddade mitt liv.
Om fotot på Linda säger han:
Det går inte att värdera det fotot i pengar. Jag har förmodligen fått bättre betalt än vad våra proffsstjärnor får. Det fotot tillägnar jag alla brandmän.
Reine gör en kort paus. Vi som sitter och lyssnar befinner oss i Nordbankens lokaler i Göteborg. De flesta är banktjänstemän.
Reine fortsätter att berätta om Miriam och raderna hon skrev i sin mammas anteckningsbok på jobbet. En vecka efter hennes död upptäckte mamman vad hon skrivit: ”Varje gång du är ledsen, läs här: jag älskar dig. Miriam.”
Ändå är diskoteksbranden bara en av många händelser i livet som brandman och ambulansförare. För en annan gång kör Reine ambulans och möter mamman och pappan som mist sin tvååriga dotter. Nyss stod hon och kastade pinnar vid strandkanten av en å, men rycktes i ett obevakat ögonblick ned i vattnet. Det skapar inga
rubriker men Reine satt och höll om föräldrarna i timmar.
Det är något speciellt med Reine, kanske är det hans förmåga att berätta. Och att han har ett budskap i en tid då vi ska välja pensionsfonder och rycks med av hur aktiekurserna på börsen går upp, än ner. Medan Reine, brandman med vältränad kropp, rakt på sak står och förmedlar något helt annat: känslor.
— Känslor är vi utsvultna på. Det finns behov av att utbilda sig i känslor, säger han.
Han har varit brandman i 20 år och hade aldrig tidigare startat en overheadapparat. Nu föreläser han flera gånger i månaden, bland annat i Norge och inom företag som Volvo Lastvagnar och Ericson. Men också för anställda inom andra räddningstjänster, inom sjukvården, för politiker och skolelever. Om allt från motivation och välmående till utseendefixering och mobbning bland ungdomar.
Undanträngda känslor kommer fram. Då händer det att Reine också gråter. Men det handlar också om att resa sig, att komma igen, hur svårt det än är.
— Det är så lätt att se det någon inte hunnit göra i stället för att tala om att det där gör du mycket bra. Att ge ett erkännande till en arbetskamrat, när hann du med det, eller att ge klapp på axeln?
Själv minns han när han höll på att bygga en trappa i natursten på tomten. Då kom några bekanta och lade märke till hans orensade trädgårdsland i stället.
Två motton är viktiga för Reine: Det ena är att vara ödmjuk, omtänksam och bjuda på sig själv. Det andra att göra reklam för brandmännen. Han vill klä av brandmännen machokostymen, vilket han gör med sig själv som exempel.
I dag är Reine övertygad om att det går att vända ont till gott. 63 ungdomar dog på Hisingen men många liv räddades också. Det var inte bara elände och död.