Jonas Gardell har i sin nya bok Oskuld (Norstedts förlag) samlat lite av varje. Monologer från föreställningar och pjäser varvas med reseberättelser och teologiska texter.
Som läsare får man tilllåta sig att välja och välja bort. Och inte läsa allt i ett sträck, för då upptäcker man irriterande mönster av upprepningar och generaliseringar.
I stället går jag gärna tillbaka till skildringen av Las Vegas, en imaginär stad i en låtsasverklighet. Minst tre gånger läser jag också berättelsen om när Jonas Gardell inbjuds till filmfestivalen i Adak, en stad i Västerbotten med 170 invånare. 200 sitter i salongen när Pensionat Oskar visas.
Förordet till Elisabeth Ohlsons utställning Ecce Homo är Gardell när han är bäst. Eller så är det kanske inledningskapitlet om 14-åringen som blir våldtagen. Där skriver Jonas Gardell till oss alla:
”Faktum är att jag inte
tror på skam.
Jag tror på att vara skamlös.
För detta enda vet jag: Frihet
är inget man får till skänks.
Frihet är något man erövrar.
Vi är just så fria som vi
gör oss till.
Vi får den plats vi tar.
Där vi står i dag är dit vi
själva gått. Det här är vår
historia, och vi har rätt
att vara stolta.
Skyldiga är vi tveklöst,
men vad vi är skyldiga till
bestämmer bara vi själva!”
