Pojkar har det tuffare. Deras förhållande till pappa är mer förknippat med krav och villkor. De får uppskattning från pappa när de gjort något bra, gjort pappa till lags. Och särskilt tufft är det för 7-åriga pojkar, skriver Ulf Hyvönen i den intressanta antologin Faderskap i tid och rum (red Philip Hwang, Natur och Kultur).

Ulf H har intervjuat 100 barn i åldrarna 7-10 år i en större Norrlandskommun. De pappabilder som träder fram genom barnens ögon skiljer sig åt mellan flickor och pojkar, även om mer än hälften sammantaget ger en positiv bild av sin pappa. Pappa är alldeles för sträng, retas och bestämmer för mycket, säger exempelvis sjuårige Axel. Pappa bestämmer mera än mamma, men mamma bestämmer bättre, tycker jämnårige Thore.

Sara däremot är mera nöjd: Pappa är snäll, han skojar och skrattar, han ”är liksom mera öppen än de flesta andra pappor”. Sådan är pappan i den demokratiska familjen. Men han är oftare en karriärpappa, som är mycket borta. I den traditionella familjen är pappa mera sträng, det handlar mera om att lyda. Familjetypen är vanligare i arbetarklassen.

Men i båda familjemönstren lägger döttrarna märke till en sak; pappan hjälper till när han har tillfälle eller när han själv vill. Men allt som mamman inte har avtalat bort faller på hennes ansvar. Eller som 7-åriga Sofia konstaterar: ”Mamma hon gör som vi vill, han gör ju mest som han vill.”