Invandrare förstås, skriver jag, för i Sverige, i varje fall i storstäderna, placeras invandrarna automatiskt i en förort där de allra flesta redan är invandrare och de får ett jobb som inte motsvarar deras utbildning.

Maria Hassan växte upp i Ukraina. Hon utbildade sig i fyra år till förskollärare, sedan studerade hon historia i fem år vid universitetet i Kiev. Hon arbetade som lärare och vid ett arkiv. Någon utbildning till lokalvårdare har hon inte.

Till Sverige kom hon hösten 1988, tillsammans med sina två söner. Hennes man hade flyttat till Sverige två år tidigare. Maria fick sex månaders svenska för invandrare.

— Sedan ansågs jag ”färdigbehandlad”, säger hon.

Det var brist på arbetskraft då i Sverige, så Maria fick genast jobb. Hon började som diskare på en restaurang.

— Där började min integrationsprocess! Jag hade inget val och det var bra att jag fick jobbet. Jag kom bra överens med det par som ägde restaurangen. Jag umgås fortfarande med kvinnan.

Det blev fler jobb, som servitris, barnskötare, förskollärare, översättare, städerska. Och politiker: Maria sitter för socialdemokraterna i Stockholms kommunfullmäktige.

— Men mitt fasta jobb är som städerska på daghem i Husby. Det fortsätter jag med, det ger pengar och pensionspoäng.

När vi träffas, på hösten på Husby gård, har Maria faktiskt kunnat arbeta som den historiker hon är under tio månader. För Kista stadsdelsnämnd har hon haft uppdraget att kartlägga hur kvinnor i stadsdelen har det, vilka vardagsstrategier de har, om de känner sig integrerade i samhället. Maria har intervjuat elva kvinnor och de ger tillsammans en bild av mångfalden. Kvinnorna kommer från Algeriet, Grekland, Iran, Polen, Rumänien, Syrien, Turkiet, Uruguay och Sverige.

I Husby gård, med faluröda hus, omgivna av ängar och träd, berättar de elva kvinnorna om sig själva, om sina barn, sina förhoppningar, sin framtid. Mitt bland dem står Maria Hassan, i långbyxor och rak skjorta, mörkhårig och med stadig blick bakom glasögonen.

— De är starka kvinnor. De är individer och de är inga offer, som de så ofta framställs som i svenska medier, när de över huvud taget är synliga, säger hon.

— Kvinnor är inte så väl integrerade i historien, varken de svenska eller de invandrade kvinnorna.

Maria talar gärna om integrationen. Målet är att de invånare som invandrat till Sverige ska kunna integreras här. Det betyder inte att ge upp sin särart, sin kultur, sitt språk. Det betyder inte heller samma sak för alla. De kvinnor som Maria intervjuat har var och en funnit sin väg in i samhället, säger hon. Men det finns gemensamma byggstenar i integrationen: svenska språket, öppenhet för Sverige, strävan att finna likheter mellan den egna och den svenska kulturen och insikt om att integration är en krävande process.

— Men väsentligast är arbete. De tar vilket arbete som helst. De kan ha en bra utbildning i sitt hemland men dåliga kunskaper i svenska. De inser att färdigheter och språkkunskaper inte är samma sak. Och man lär sig inte språket på SFI (Svenska för invandrare). Man får hitta egna vägar.

— Kulturer är inte av bestående karaktär. Man väljer hur mycket av det kulturella arvet man vill behålla. Man kan inte fastna i det förflutna. Det är viktigt att känna sig hemma, även om man har en smärtsam process inom sig, att öppna samhället för sina barn.

— Om man har en stark förankring i sin egen kultur, blir det inga problem. Är människor osäkra i sin kultur, blir krocken större och rädslan att förlora sin identitet är stark.

Att två infödda svenskor är med bland de intervjuade är av betydelse, säger Maria. Ofta uppfattar vi inte Sverige och svenskarna som en del av mångfalden.

— Man kan inte integreras om det inte finns någon att integreras med.
Marias intresse för svensk historia, litteratur och samhällsliv och hennes engagemang i föreningsliv och politik har påskyndat hennes integration, säger hon.

— Men min personliga integration är långt ifrån avslutad. Viktigast är de personliga mötena med svenskar och etablerade invandrare. De har gett mig en positiv syn på Sverige och på min familjs framtid här.

Sin man träffade hon för 27 år sedan. Han är kurd från Syrien och läste folkrätt i Ukraina. Han har fast jobb i Stockholm. De har två söner, 26 och 19 år gamla. Hemma pratar de ryska.

För några år sedan kom Marias föräldrar hit. Hennes farfar avrättades under Stalintiden, pappan hamnade i arbetsläger i Tyskland när han var 16 år. Nu är föräldrarna pensionärer och ville komma nära barn och barnbarn.

Projektet Att känna sig hemma är Marias första chans att få arbeta som historiker och forskare. Först var hon rädd att hon skulle ha tappat greppet, att hon inte skulle veta hur man forskar i Sverige. Men hon letade sig fram själv och hittade ett eget sätt att bearbeta materialet.
— Det var lätt att få kontakt med kvinnorna. Jag var en av dem och de öppnade sig. Vi hade många fina stunder.

Hon har arbetat med projektet på en 30-procentig tjänst och hela tiden fortsatt att städa på kvällarna. Hon har tagit 160 poäng vid Stockholms universitet men kommer ingen vart med det.

— Den svenska akademiska världen är väldigt sluten, säger hon.

Den politiska världen är det lättare att komma in i. Marias man gick med i socialdemokraterna och uppmuntrade henne att också ansluta sig. Efter ett möte med föreningens ordförande gick hon med.

— De tyckte att jag var duktig och nominerade mig till ersättare i landstingsfullmäktige. 1998 blev jag vald till kommunfullmäktige. Jag trivs bra. Jag sitter i utbildningsnämnden och det passar mig för utbildning är viktig för integrationen.

I dag läser Maria mer svensk historia än sin egen och hon känner sig hemma här.

— Jag lever här och stannar här. Sverige är en bra styvmor för mig.
— Inför framtiden är vi alla främlingar.