Clary Nordheimer puttar en boll tvärs över bordet till vårdbiträdet Monica Lundkvist. Intill sig har hon Noureddine Monir, undersköterska och före detta danslärare.

Clary är intensivt upptagen av bollen. Noureddine småpratar mjukt med henne och ber henne berätta om när hon var ung och jobbade i affär. Övriga gamla runt bordet är inte lika aktiva men följer leken, sittande i sina rullstolar.

Avdelning 17 på Ekbacken i Sundbyberg, ett gruppboende för dementa, ligger högt upp i byggnaden som är omgiven av en lummig park. Här luktar gott av nybakade bullar.

— Förr brukade vi beställa en längd från köket men nu bakar vi varje dag. Det ska lukta som hemma, säger vårdbiträdet Pia Sporrong.

För hemtrevnadens skull brukar hon också stå här och stryka och sitta med de boende och laga kläder.

Pia står för kontinuiteten på avdelningen. Hon finns här från åtta på morgonen till halv fem på eftermiddagen om vardagarna.

Varje förmiddag har man någon form av aktivitet: lyssnar på musik, målar, läser tidningen eller, som idag, leker en lek som är nyttig för koordinationen. På sommaren har Ekbacken också sommarkafé i parken tisdagar och torsdagar.

— Men viktigast är att bara vara hos dem. Vi märker att de blir lugna och trivs bättre, säger Pia.

För att ge de tolv boende så mycket tid som möjligt har personalen börjat med ”hotellstädning” på förmiddagarna. En person gör i ordning frukosten, delar ut medicin och tar hand om städningen. De övriga tre ägnar sig enbart åt de boende. Man turas om att ha städdag, på fem veckor blir det tre gånger för var och en, berättar Pia.

Hotellstädningen är personalens idé. När de kommer med förslag på förbättringar prövar man det nya under tre månader och tar upp det till diskussion.

— Funkar det så spikar vi det, säger Mathews Lal, undersköterska på avdelning 17 och ombud för Kommunal med en facklig dag i veckan. Han var ombud vid årets LO-kongress. Det var Mathews som ringde tidningen och ville att vi skulle komma och se hur bra det fungerar på Ekbacken.

Mathews Lal sitter i sektionsstyrelsen och där fick han höra att det på något äldreboende inte fungerar så bra mellan invandrare och svenskar i personalen. Det kände han inte igen från sin arbetsplats där ändå över halva personalen är utlandsfödd.

— Hos oss jobbar nästan 20 nationaliteter. Men det fungerar perfekt, kanske på grund av att vi har en bra arbetsmiljö, säger han.

Mathews var typograf i sitt hemland Indien och kom hit av en slump för 20 år sedan. Han har jobbat på Ekbacken sedan 1988. Då hette det Sundbybergs sjukhus och drevs av landstinget. 1993 tog privata Medihem över verksamheten på entreprenad. Många i personalen var oroliga för hur det skulle bli. Flera stannade kvar inom landstinget. Mathews sökte annat jobb, men bestämde sig sedan för att jobba i den nya verksamheten och det ångrar han inte.

— Vi har fått fler chanser att visa hur duktiga vi är sedan det blev privat regi, säger Mathews.

Han tycker att sjukvårdsbiträden och undersköterskor får ta mer ansvar än tidigare. De har fått fortbildning bland annat i demenssjukdomar och hur man hanterar aggressivitet. Vid arbetsplatsmöten och årliga planeringsmöten får de komma med förslag som sedan prövas och utvärderas.

— Det senaste planeringmötet hade vi på en Ålandsbåt, berättar Mathews.
Verksamhetschefen Anne-Marie Thörnqvist och Virpi Johansson, enhetschef för avdelningarna 16, 17 och 18, berättar att det inte är ett medvetet val att så många i personalen kommer från andra länder. Det är helt enkelt så att det mest är invandrare som går vårdutbildningar.

— Svenskar vill ha andra yrken, IT och sånt, säger Virpi Johansson.
De är båda väldigt nöjda med sin personal. Att den till stor del kommer från andra länder är ingen nackdel. Ekbacken följer PVA-avtalet för privatanställda. Man har individuella löner enligt nio kriterier i nivå med övrig privat äldrevård.

— Vårdyrket är så viktigt. Om vi fick bestämma är personalen värd mer. Varenda en är värd guldstjärnor, säger Anne-Marie Thörnqvist.

Lönesystemet hör till det Mathews inte är så nöjd med. Det har tyvärr lett till fjäsk för cheferna, tycker han. Det är inte säkert att den som pratar mest är duktigast.

De boende är enbart helsvenska sundbybergare. Småproblem uppstår ibland. Någon kan säga: ”jag vill inte ha hjälp av någon mörkhyad och ingen kille”. Då tillmötesgår man detta i möjligaste mån.

— Men oftast går det väldigt bra. Man tänker inte på varifrån folk kommer. Det viktiga är att göra ett bra jobb, säger Anne-Marie.

Det är mest de anhöriga som har synpunkter på att det är så många ”ickesvenskar”, påpekar cheferna. Det är viktigt hur man presenterar sig för boende och anhöriga. På en anhörigträff bjöd personalen på bakverk från sina hemländer.

Till Ekbacken kommer de som har det största vårdbehovet efter biståndsbedömning. Här finns sjuksköterskor dygnet runt.

Anne-Marie Thörnqvist berättar att boende, anhöriga och medarbetare två gånger om året får svara på frågor om kvaliteten. De anhöriga kan exempelvis få yttra sig om bemötandet och hur informationen fungerar.

Personalen får frågor om arbetsmiljö, kompetensutveckling, information och trivsel. Svaren sammanställs i staplar som visar försämringar och förbättringar avdelning för avdelning och är underlag för diskussionen på arbetsplatsmötena om hur det kan bli bättre.

Den här metoden för kvalitetssäkring har Medihem även sålt till kommuner, berättar Anne-Marie Thörnqvist.

Precis som Mathews jobbade de båda cheferna här under landstingstiden. Då hade man en särskild rehabiliteringsavdelning där Virpi Johansson var sjukgymnast. ”Ta tillvara det friska ” var sjukgymnasternas motto på landstingstiden, berättar Virpi Johansson. Nu är det en medveten linje hos hela personalen. Alla hjälper de gamla med exempelvis gångträning och tar kontakt med kommunens rehabcenter om man får problem. De gamla får hjälp med sådant de inte klarar och uppmuntras att försöka själva så långt det är möjligt.

— Största skillnaden mot förr är att vi har kortare beslutsvägar nu och kan göra snabba överenskommelser med de anställda, säger Anne-Marie Thörnqvist.

På avdelning 18 blandas sockerkaksdoften med ångorna från dagens lunch, kalops med rödbetor. Vårdbiträdet Niger Aer och undersköterskan Irene Gustavsson hjälper dem som har svårt att äta själva.

Maten är lagad i Ekbackens eget kök och kommer upp i en hiss i avdelningsköket. Vårdbiträdet Louise Westh berättar, medan hon sköter sina kökssysslor, att en dam på avdelningen just görs iordning för en utflykt. De försöker gå ut så mycket som möjligt med de gamla men det gör man nog på alla äldreboenden, tror hon.

Undersköterskan Wole Odunlami kommer just upp i hissen och rullar ut Lennart Karlsson som han är kontaktperson för. Alla i personalen är kontaktperson för två eller tre boende.

Wole kommer från Nigeria men har bott i Sverige i 16 år.

Han ska snart påbörja en ettårig kurs i demensvård på Silviahemmet.
Ytterligare en anställd ska gå den kursen. Arbetsgivaren betalar 75 procent av lönen. När han kommer tillbaka kan Wole räkna med att bli handledare för andra. Wole ömmar för de dementa som har så lätt för att bli missförstådda.

— Det är spännande att kommunicera med dem. Det finns en verklighet bakom deras ord som vi inte alltid förstår, säger han.

Wole har haft mycket roligt när dementa har sagt saker rakt ut. En som skulle tvättas tittade på Woles mörka ansikte och sa: ”Gå och tvätta dig själv”.

— De är ofta väldigt varma, det gäller att nå fram till det.

— De är aggressiva för att de är rädda och inte vet vad som ska hända.
Sånt som är enkelt för oss är svårt för dem. Som att nån knackar dig i ryggen till exempel, säger Wole.