Bara den svarta skinnjackan avslöjar ett rebelliskt förflutet, en samhörighet med uppror mot överheten. Skinnpajen var uniform för pojkarna i Spiltaligan, som på 50-talet satte skräck i överklassens Östermalm i Stockholm, där Olle växte upp.

”Jag är fostrad i tomrummet mellan överdriven karskhet och förlamande känsla av mindervärde”, skriver han i sin självbiografiska bok ”Don Emelios badkar” (Atlas). Don Emelio är hans pappa, svetsaren och portvakten. Mamman är servitris. Olle präglades av både de stolta talen i köket och deras faktiska rädsla för överklassen.

”Det var en plåga att se hur de som stod mig nära kuschades därute. Jag satt på pinnstolen och skakade av ursinne mot förnedringen.” Skillnaderna brändes in tidigt.

Han önskade att de skulle ge sig ut och göra rent hus. ”Direkt och en gång för alla. Som Spiltaligan ungefär.” Men killarna föll ner genom falluckan. ”Östermalms unga krigare i svart.”

Olle var för ung för Spiltaligan. Men han slogs lika mycket och blev ett fall för barnavårdsnämnden. Då tog han revansch. Att lära sig överklassens språk och utbildning blev hans vapen — men också en del av hans självförtryck och det främlingskap som är klassresans kastmärke. Hans bok är både en självanalys och en uppgörelse med det klassförtryck han även tycker sig hitta i arbetarrörelsen. Han längtar efter skrattet nerifrån som ”fördriver den förlamande rädslan, skakar av sig vördnaden, motsäger överhetens distans och upphäver hierarkin.” Varför tystnar skrattet på det fackliga mötet? undrar han.