Människor som Anja Lilja och Millie Langoe-Conradsen har svårt att stå i kö. De står och trampar och suckar, byter kö, skramlar med småpengarna i fickan och retar upp sig. Så gör typ A-människor och de är i riskzonen för att få hjärtinfarkt.

— Att ändra sitt typ A-beteende gör nästan lika stor nytta som att sluta röka, berättar Ulla Schill, som håller den här lektionen. Hon är sjuksköterska och chef här.

Det betyder inte att deltagarna slipper sluta röka. Här finns tobaksgrupper som hjälper varandra att sluta.

Ulla Schill uppmanar dem att lyssna på kroppens signaler och ta det lugnare. Att jaga upp sig till ilska och fientlighet är mycket påfrestande för hjärtat. Det finns ett val: Att ändra livsstil eller att enbart ta till mediciner för att döva kroppens signaler.

Anja och Millie är hos Hälsoinvest i Föllinge på fjärde dagen. De ingår i en grupp som alla har haft hjärtinfarkt. De känner igen sig som typ A-människor, de försöker göra flera saker på en gång, de pratar fort och slänger i sig maten.

Anja Lilja är kokerska på daghem. Hon lagar mat till 100 små och stora personer om dagen. Men själv brukar hon hoppa över lunchen och äta en massa smörgåsar på kvällen i stället.

Nu har hon även fått diabetes, så hon får absolut inte äta choklad, som är så gott. Hon har trappat ner på rökningen och måste motionera, fastän hon avskyr promenader. Det är inte lätt.

— Men nu har du ju fått oss kamrater här i gruppen i stället, säger Millie uppmuntrande och ger henne en liten kram.

Gruppen verkar ha blivit sammansvetsad på bara fyra dagar. Att bli påmind om att man är dödlig är väl en förenande faktor.

Stress höjer blodtrycket, ökar blodsockret, får blodet att levra sig lättare och en del annat. Bra saker om man ska fly eller slåss för livet, annars ökar det risken för hjärtinfarkt och kärlkramp, för diabetes och blodpropp.

Rehabiliteringen av hjärtpatienter hos Hälsoinvest i Föllinge omfattar först tre veckor, en återbesöksvecka två månader senare och sedan fortsatta kontakter. Kost, motion, tobak och stresshantering är de fyra huvuddelarna i rehabiliteringen.

Man ska motionera även på ledig tid. Det finns cyklar att låna och spår att gå eller åka skidor i. Innan man ger sig ut måste man skriva namn, klockslag och vilken väg man tar, ifall hjärtat skulle göra sig påmint.
En vinter sändes en helikopter ut att spana efter en man som inte kom hem. Han mådde bra, men hade kommit på villospår.

Huset där hjärtana ska bli friska och starka är stort och gult och ligger mitt i den jämtländska naturen i Föllinge. Luften är frisk och långt bort blånar bergen. På nära håll finns skog och hagar med kor som absolut inte är stressade.

Nykomna får göra arbets-ekg och ta en rad prover. Innan de åker hem efter tre veckor gör de samma sak igen. De flesta har då mycket bättre värden.

Marianne Lindgren, Ornella Nettelhed och Ingrid Lavesson ska åka hem nästa dag. De väntar på de sista provresultaten.

Marianne har ständiga smärtor och kan inte fortsätta i vården. Hon ska omskola sig till kontorsarbete. Men Ornella ska fortsätta som parkeringsvakt, Ingrid som elevassistent.

— Man har fått fel kön, suckar Marianne, och påpekar att nästan alla män varvar ner när de kommer hem, medan kvinnor fortsätter att stressa även där.

Det verkar som om de tre tänker fortsätta ta hela ansvaret för hushållet, inte bara Ornella som är ensamstående. Men i övningsköket här i Föllinge är männen lika ivriga som kvinnorna.

Hälsoinvest förespråkar ingen extrem mat, men det är mindre fett och socker och grönsakerna tar stor plats på tallriken.

Frukosten är gröt. Mellanmålet är te eller kaffe och en skorpa med hemkokt marmelad. Lunch och middag inleds alltid med råkost och bröd. Det är biff Lindström till lunch och broccolisoppa till middag den här dagen. Någon från köket kommer in och talar om alla ingredienser i huvudrätten. Efterrätten är en frukt.

När de kommit hem skriver de dagbok och skickar till sin kontaktperson i Föllinge. De känner varandra ganska väl, för enskilda samtal står på schemat.

Försäkringskassan betalar rehabiliteringen för en del av gästerna här. Många av klienterna har en arbetsgivare som betalar. Den fackliga försäkringen är kommunalarnas chans att komma hit. De flesta fick reda på det genom en notis i Kommunalarbetaren.

Men vårdbiträdet Doris Myhrén blev kontaktad av sin sektion i Kommunal, där de kände till att hon varit långtidssjukskriven för stroke. Nu är det sista dagen på återbesöksveckan. Hennes grupp ska skiljas för gott. De verkar litet hjärtnupna när de överlämnar en blomma till personalen som avsked.

— Jag har aldrig varit med om något så fint, att få en sån guldchans, som att vara här, säger Doris.

Hon är nu sjukpensionerad. Innan hon kom hit vägrade hon att gå med på sjukpension, fastän alla rådde henne till det. Men vartefter har hon insett att hon inte orkar och har lärt sig att se att hennes älskade arbete inte är det enda som är något värt i livet.

Doris är ett undantag här. Alla andra är inriktade på att arbeta igen. Två år efteråt arbetar tre av fyra.

När jag tar flygtaxin från Föllinge kommer Anja susande på cykel på väg till byn. Hennes dagisbarn och personal kan nog räkna med att få tillbaka en piggare Anja.