Susanne Carlsson bor med sina barn, tre och sju år gamla, i Söderköping. För elva år sedan började hon arbeta som timvikarie i köket och restaurangen på Vrinnevisjukhuset i Norrköping. Två årslånga vikariat har hon också hunnit med, liksom två barnledigheter.

— Man kan inte leva så, att aldrig kunna lova sina barn att göra något på helgen, att aldrig kunna åka på semester.

När årsskiftet 2000 närmade sig talade arbetsledaren om att nu skulle de ständiga vikarierna äntligen få fast jobb, genom de nya LAS-reglerna.

— Äntligen, tänkte jag, säger Susanne. Äntligen ordning och reda, ett schema, en lön att leva på.

Men det blev inte så. Susanne hade genom sin barnledighet inte uppnått fullt tre år av de senaste fem, så arbetsgivaren kunde inte tvingas ge henne fast jobb.

Det blev droppen. Susanne fick genom arbetsförmedlingen gå en orienteringskurs om jobb och utbildningar, och efter det satsade hon på en terminslång datakurs.

I Kommunalarbetaren läste hon på ”Fråga facket” om en timanställd kvinna som beskrev sin besvärliga situation och frågade om timanställda var rättslösa. Ombudsman Per Rudin svarade på frågan, men Susanne tyckte inte att Per förstod hur illa det var. Hon ilsknade till och skrev ett brev till Per och Kommunalarbetaren: ”Tror du inte jag har frågat mitt lokala fack och min arbetsgivare om fast arbete? Det här är ingen ovanlig situation. Vi är många! Och vi blir utnyttjade, får inga förmåner. Vem slåss för oss timslavar?”

Kommunalarbetaren tog med sig Per Rudin och hälsade på Susanne Carlsson i Söderköping. Susanne bor med sina barn i en trerumslägenhet med skogssus och täppa utanför köksfönstret och fem minuter till stallet där dottern går och rider.

Susanne har kaffet färdigt och på köksbordet bredvid bullkorgen ligger pärmen med alla hennes lönebesked. Per bläddrar i pärmen och konstaterar att det inte blir mycket pengar hon får ut vissa månader. 41 timmar i januari, 120 timmar i februari. Susanne tjänar 88:35 kr i timmen.

— Fyratusentrehundratrettio kronor, det räcker inte ens till hyran på fyra och ett halvt tusen, konstaterar han.

Susanne förklarar att hon hade ett heltidsvikariat i början och att det har gjort att hon har kunnat stämpla upp till heltid.

— Det har räddat min ekonomi. Men det blir inte mycket över. Lyckas jag lägga undan något kan man ge sig på att tvättmaskinen går sönder, säger hon med en suck.

Timlönen kommer alltid en månad efter, medan a-kasseersättningen kommer samma månad. Därför blir inkomsten ojämn. Men det har Susanne lärt sig leva med. Värre är känslan av att vara en som inte riktigt räknas på jobbet, även om hon fått stort ansvar.

När personalen åkte på kurs till Stockholm sköttes hela köket och restaurangen av timanställda. Timanställda är uppskattade ”just-in-time”-arbetare som löser problemen på arbetsplatsen. Det blir billigt för arbetsgivaren, men dyrt för den timanställda.

— Man tjänar inte in något till sin avtalspension, och det är allvarligt, säger Per. Och om det värsta skulle hända, att man dör, är det inte självklart att de anhöriga får ut pengar från den grupplivförsäkring som arbetsgivaren har för sina anställda. Man sitter löst, arbetsgivaren kan hävda att personen inte var anställd just då.

När telefonen ringde och Susanne blev ombedd att komma till sjukhusköket var det ibland klockan sju på morgonen som gällde. Då fick hon lämna Daniel och Angelica till dagmamman klockan sex.

— Det gick, eftersom jag har haft turen att ha min svägerska som kommunal dagmamma. Hon är flexibel, det är därför det har gått. Barnens pappa bor tvärs över gården, men går också på utbildning och har tider i Norrköping att passa.

Men den tiden är förbi nu. För första gången sen Susanne började jobba kan hon planera sitt liv längre än till nästa dag.

— Jag vet inte hur många gånger jag har avbokat läkarbesök. Och när barnen har frågat om de kan bestämma något, be andra barn komma hit, har jag fått säga ”Jag vet inte”. Jag har inte kunnat resa iväg och hälsa på släktingar, inte kunnat ställa upp för kompisar när de har behövt barnvakt eller hjälp med att flytta. Jag visste aldrig när jag skulle jobba.

Susannes äktenskap höll inte. Bär den osäkra vikarietillvaron en del av skulden?

— Det är klart att det har bidragit. Vi kunde sällan planera något tillsammans.

Att vara timanställd gör att man långsamt tappar självförtroendet, förklarar Susanne. Och ändå understryker hon att hon inte vill lägga någon skuld på chefen eller arbetskamraterna, de har hela tiden varit justa.

— Men jag hade aldrig vågat satsa på datakursen om jag inte hade fått gå orienteringskursen som betalas av Kunskapslyftet.

— Dessutom förutsätts man ha fast jobb idag för att kunna fungera i dagens plastkortssamhälle, säger Per. Man får inga lån om man inte har fast jobb.

Kaffet är urdrucket, och vi följer med Susanne till köket på Vrinnevisjukhuset i Norrköping för att ta en bild.

Köket tillhör ”LandstingsService”, en av Östgötalandstingets 80 självständiga enheter. När enheten konkurrensutsattes för några år sedan fick flera fast anställda i köket gå, och några som tidigare hade städat och hade längre anställningstid fick börja jobba i köket.

— Just nu har vi bara två timanställda i köket, säger platschefen Marika Brusell. Vi har färre patienter på sjukhuset och färre som äter i restaurangen, så vi får försöka hålla nere alla kostnader.

Om du hade fått fast tjänst, hade du jobbat kvar här i köket och restaurangen idag? frågar jag Susanne.

— Ja, det hade jag nog gjort. Jag trivdes väldigt bra med jobbet och arbetskamraterna. Men jag kände att ”snart är jag trettio, och har fortfarande inget fast jobb” — och då måste jag göra något. Kanske var det en trettioårskris?