Början till en demens.
Det kom ett telefonsamtal,
ifrån Stockholms stad.
Hallå! Det är Jan
Säg! Har du sett min mor i dag?
Jag har ringt flera gånger,
men hon svarar inte alls.
Kan du gå in och titta till henne ett tag?
Men! Vilken tur att jag var där.
Farbron är 90 år,
Han klarar sig knappt själv.
Ja visst, det går bra.
Jag har hemsamariten här just nu.
Hon går säkert in en stund.
Jag ringer upp sen.
Hemsamariten knacka på tantens dörr.
Hon öppnar” Håret är okammat,
Underklänningen sitter utanpå
hennes dräkt.
Hon som alltid var så välvårdad förr.
Hej! Det är från hemtjänsten.
Er son ringde, men fick inget svar.
Jag måste kolla ,
om det är något fel på din telefon.
Jag går in, men hittar ingen telefon.
Men, ett telefon-jack i hallens vrå.
Säg! Har du någon telefon?
Jag hade nyss en här,
men nu vet jag inte alls,
var den är?
Vi leta över allt.
Men av någon anledning,
Så öppna jag frysens dörr.
Jag tror inte mina ögon,
Men där står en djupfryst telefon,
Plus ett par skor
Och en hand-väska med kort och brev i.
Det är faktisk sant.
Det är säkert början till en demens.
Men! Vad säger man till en orolig son
Och vad kan han göra?
Som är i andra änden av en telefon.
Sextio mil från sin gamla mor.