Nej, så kan det väl ändå inte vara. Hon verkade absolut inte full. Och inte frågar man sånt om man inte träffats på länge, även om det kanske varit bra? Borde man ringa upp och säga något?

Hur skulle det ha uppfattats när vi inte är nära vänner?

Jag ringde aldrig. Men frågorna väcks igen när jag läser Systembolagets nya bok om kvinnor och alkohol: Ge mig en drink jag är rädd! Kända kvinnor skriver om sitt förhållande till alkohol och det starkaste kommer från författaren Unni Drougge:

”Det där sköter vi snyggt. Grabbatag går ett bra tag. Det är sånt tryck i oss damer nuförtiden. Vi grejar det mesta själva. Och lutade mot en flaska klarar vi ännu lite till. Och ännu lite till. Några droppar bara, tack.

Kvinna! Gråt inte — drick!”

Kerstin Thorvall, som själv aldrig druckit en droppe, ger ett gott råd till alla unga tjejer som dricker som grabbarna: ”Om man vaknar i ett rum med konstig tapet är det djävligt bra att veta hur man kom dit.”

Att blunda för någons missbruk är fel, det är att göra den som super en otjänst. Sånt lär vi oss på kurser och det är alldeles rätt.

Men att säga detta rätta på ett bra sätt är inte så enkelt. Jag vet inte hur man gör. Vet ni?

”Vi sträcker aldrig ut en hand och ber om hjälp. Hellre dör vi. Och det gör vi. Ofta utan att nån fattar varför”, skriver Unni Drougge.