Det goda som är det rätta
LEDARE: Att göra det goda -- eller att göra det rätta? Det är frågor som präglar varje vårdbiträdes vardag i hemtjänsten. Ska man köpa ut sprit till den 82-åriga alkoholberoende kvinnan som gråter och matvägrar om hon inte får sin liter varannan dag? Eller vägra?
Konflikten mellan pensionärernas rätt till självbestämmande och vårdbiträdenas ansvar för deras säkerhet är det som vårdbiträdena tycker är mest problematiskt i arbetet.
De normer och regler som idag styr omsorgsarbetet räcker inte till för dessa svåra val, konstaterar forskaren Gunilla Silfverberg, i den nya boken om yrkesetik Att vara god eller att göra rätt (Nya Doxa).
NÄR ETT YRKES etiska koder inte stämmer med yrkesutövarnas egna värderingar om vad som är rätt och fel så måste de få tid att tala med varandra om vad det innebär att utöva ett yrke på ett etiskt försvarbart sätt, skriver Gunilla Silfverberg. Hon citerar filosofen Lennart Nordenfelt i boken Hälsa och värde:
”Varje gång vi står inför en annan människa, står vi också inför ett betydelsefullt etiskt val: skall vi bemöta denna människa med respekt eller skall vi ignorera henne; skall vi lyssna på henne och ge ett uppmuntrande ord på vägen; eller skall vi försöka undvika henne, avvisa hennes frågor, och hasta vidare i våra betydelsefulla värv?”
OMSORGSRELATIONER utmärks av beroendeförhållanden. Den ena är stark, den andra svag. Därför är den etiska dimensionen i dessa möten viktig. Ojämlikheten möjliggör maktutövning. Makten ligger i det handlingsval som vi har i alla mänskliga möten.
Vårdbiträden och hemvårdschefer formar sin yrkesetik just efter sådana val. De föredrar den ena handlingen framför den andra i situationer där det inte finns några självklara handlingsmönster.
Gunilla Silfverberg föreslår en dygdelista som ett stöd för handlandet. På den står ord som flexibilitet, lyhördhet, dialogisk förmåga och integritet. Sammantaget handlar dygderna om oerhört viktig kompetens som idag är både löne- och statusmässigt undervärderad, konstaterar hon. ”Det som kvalificerar vårdbiträdena för arbete i hemtjänsten, är alltså vad som anses särskilt betydelsefullt för framtidens arbete generellt sett.”
YRKESETIKEN I hemtjänsten behöver med andra ord reformeras och ta hänsyn både till situation och person. Och först med en hög grad av självbestämmande är det möjligt att balansera de beroendes behov och krav mot vad som är möjligt att göra.
I arbetsgruppen har förebilder, vana och erfarenhet stor betydelse.
Samtalen fungerar som lärtillfällen. De borde därför schemaläggas. Men samtalen är också terapi. Eller som ett vårdbiträde själv uttrycker saken: ”Hade jag inte mina arbetskamrater att pysa över lite hos kanske man inte skulle orka dag ut och dag in.”
