”När mamma hade dött slog sig ålderdomen ner på min gren.”
Så inleder den finska författaren Eeva Kilpi sin diktsamling ”Tack för i går” (Natur och Kultur).
Sorgen efter mamman blir startpunkten, det egna åldrandet slutpunkten. Men här ryms också kärleken. Till en man, en hund, till sönerna och barnbarnen.
Själv tycker jag bäst om diktsviten till mamman. Hon som ”försöker ta sig upp ur mitt hjärtas mull” medan författaren tittar ut genom tågfönstret på barndomens landskap.
Eeva Kilpi är född i Karelen (1928) och denna kärva miljö inspirerar henne när hon diktar om saknaden.
”Sorgsen som järnvägsstationen i Haukivuori/på våren innan sommargästerna kommer/ och kölden oväntat slår till.”
”Sorgsen som banvallen en vårkväll/med dess öde hus/och vattenfyllda plogfåror…”
”Sorgsen som björkstubbarna på stationen i St. Michel/vid Mannerheims salongsvagn.”
Dikterna är omväxlande långa och korta, naket sorgsna och humoristiskt självironiska:
”Av sina vredesutbrott,/sin bitterhet/och sin svartsjuka/
måste man göra dikter.
Annars tar det en ända
med förskräckelse.”
Att läsa poesi är ett sätt att komma i kontakt med sina känslor. Formen lämnar utrymme åt egna funderingar. Det är skönt att vila i en text där mellanrummen är lika viktiga som orden.
Eeva Kilpi ger läsarna just så mycket som behövs för att de egna tankarna ska få plats.
