Jag orkar inte ställa upp
Jag har i många år varit ensam mamma till en dotter, som är vuxen nu och som flyttade ihop med sin kille för tre år sedan. Nu är det slut mellan dem och det är han som äger bostaden, så hon åkte ju ut. De har inga barn ihop.
Kontentan är att hon flyttat hem till mig igen och jag är ganska trångbodd. Bostadsbristen är svår i kommunen, någon ny lägenhet får hon inte inom överskådlig framtid. Min dotter har förstås också skaffat sig nya vanor och nya tänkesätt. Det gnisslar redan efter fem veckor. Jag känner också att det är väl min tur nu efter så många år av ensamt ansvar och tycker att hon behandlar mig som en passopp och kurator i ett. Samtidigt känner jag mig egoistisk som inte orkar ställa upp i en för henne jobbig situation, både praktiskt och känslomässigt.
Mamma
Det är inte lätt vare sig för dig eller din dotter att efter tre år tvingas bo ihop igen. Båda har ni naturligtvis hunnit skaffa er vanor, rutiner och en självständighet som nu kommer av sig.
I föräldrahemmet är det lätt att bli barn på nytt. Du säger att hon behandlar dig både som pass-opp och kurator, men hon skulle ju inte lyckas med det om du inte ställde upp på det. Självklart behöver din dotter någon att prata med i sin antagligen känslomässigt svåra situation. Frågan är om du, som står henne så nära, är den rätta personen för det?
Finns det andra personer i hennes närhet som kan ”användas”? Vad gäller att vara passopp kanske ni kan alternera i den rollen (tjänster och gentjänster), något som jag tror också skulle kännas bra för din dotter.
