Vid två tillfällen i mitt liv har gångkonsten korsat min bana. I min barndoms Dikanäs i Lappland berättade min far om männen som gått Riksmarschen under beredskapen på 40-talet.

En samegubbe med tung ryggsäck hann i fatt männen, slog följe med dem ett slag, men ursäktade sig senare med att han hade bråttom och pilade ifrån dem. Sant eller inte, vem vet, men miljoner människor gick Riksmarschen.

På bilderna såg männen rätt hurtigt fåniga ut med sina svängande armbågar och kroppar.

Litet oväntat konfronteras jag med gångsporten igen när Tommy Dahllöf, skötare vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg plötsligt berättar om att han är gångtränare och domare. Då har han strax tidigare talat om hur han tar hand om psykotiska patienter som ofta befinner sig på en annan planet. Eller tröstar deprimerade människor. Ett krävande jobb som han kopplar av ifrån med engagemanget i gång.

Så visar han mig en bild från Atlanta i USA, helt olik den Tommy Dahllöf som sitter mitt emot mig på psykavdelningen. På bilden har han turkos kostym och ser mycket strikt ut. Bilden är från OS i Atlanta 1996, där han var internationell domare.

— Vilket oerhört kommersiellt jippo kring OS där, minns han. Det såldes allt från T-shirtar till smycken. Det blev mycket burkläsk och korv. Men jag minns känslan att som en av tre domare stå på stadion när en colombian segrade på 20 kilometer gång inför jublet av
85 000 åskådare.

— Då känner man sig liten, säger han.

Han har nyligen återvänt från Finland med gångarna Bosse Gustafsson, 46 och Peter Ferrari, 35. Där försökte de kvala in till OS i Australien men nådde inte riktigt ända fram.

Tommy Dahllöf har själv varit med i landslaget och sista landskampen gjorde han i det dåvarande DDR, Östtyskland, 1984.

— Jag kom på åttonde plats, en god medelmåtta, säger Tommy sorglöst.

Tommy började sin yrkesbana som grafiker. Typograferna brukade arrangera ”Typgången”, det var så det började. Tommy upptäcktes, vann junior-DM , det blev träningsläger och landskamper. Sedan utbildade han sig till domare på högsta internationell nivå, för närvarande är han en av 60 i hela världen. En av de få som dessutom är ”coach” i internationella sammanhang.

När Tommy visar hur man går ser han inte alls ut som de där gubbarna från 40-talet.

— Man går precis som om man har bråttom till bussen, berättar han. Armarna ska vinklas naturligt, pendla fram och tillbaka. Och det är inte fråga om att vicka på rumpan utan att ta ut steget naturligt från höften ända från armhålan för att få bättre kick i steget.

Men, erkänner Tommy, han har cykeln med sig när han gångtränar Bo och Peter. Från den ser han till att de bibehåller rätt teknik.

När han dömer visar han upp två spadar. Är det bokstaven v på spaden betyder det att gångaren måste ha bättre knästräckning, en annan symbol visar att det är dålig markkontakt. Bakre foten får inte lyftas upp i luften förrän den främre hälen landat.

Tommy Dahllöf propagerar starkt för gång.

— Gång är en skadefri sport, den kostar inget att utöva och det är en sport där alla kan och får vara med, det krävs inga redskap, den är billig och passar alla åldrar, det är naturligt att gå, att gå är hälsa, säger han och lär mig skilja på gång och gåing. Gåing är en motionsform. Gång är tävling.

Tommy har inget betalt för vad han gör, annat än resorna. Kompledighet kombinerat med förstående arbetskamrater gör att han kan fortsätta att träna och döma i gång. Och domarjobbet har gett honom goda vänner och andra vyer. Den italienske domaren Lamberto Vacchi brukar till exempel hälsa på honom i Göteborg, när han är på väg till Vasaloppet.

Hans fru Marianne har full förståelse, när han reser iväg. Hon är nordisk förbundsdomare i gång. Nyligen var Tommy i Eisenhüttenstadt i östra Tyskland där han ingick i tävlingsjuryn. Och han tänker hålla på — så länge han kan andas på denna vår jord, säger han.