Hur närmar jag mig mina syskon?
När jag var barn lämnades jag bort till andra människor under en längre tid. Min mor var sjuk och orkade inte med att ta hand om alla oss syskon. Jag har en lillebror och en storasyster.
Det blev så att jag inte återförenades med övriga familjen förrän efter tre år!!
Idag har jag ingen vidare kontakt med mina syskon, fast vi bor nära varandra. Det är bäst med lillebror, men mycket sporadiskt. Jag har på senare år (jag är 43 år gammal) börjat inse att det kan ha med vår uppväxt att göra. När jag rannsakat mig själv hittar jag mycket svarta känslor längst in, känslor av övergivenhet, avundsjuka, och en enorm aggression. Sådant som man stoppar undan till vardags.
Jag har försökt prata med mina syskon någon gång, men de förstår inte vad jag menar. Jag vill så gärna ha mera glädje av dem än jag har, är frånskild sedan några år.
Lina
Kära Lina!
En sådan upplevelse som du haft sätter djupa spår. Liksom när det gäller kroppsliga sår behöver sår i själen få luftas och rengöras för att kunna läkas. Det är knappast med dina syskon du kan lufta dem. Det blir så lätt bara ömsesidiga skuldkänslor fast ingen av er rår för det som skedde.
Både du och de är ju offer för något ingen av er ville.
Naturligtvis är dina mörka känslor ett hinder för er att mötas på ett positivt sätt. Dina syskon fick, utan att välja det själva, det som du inte fick. Barnet i dig måste få lov att reagera. Kan du hitta någon utomstående att ge utlopp för dina känslor hos? Någon som inte själv är en del av din svåra erfarenhet. Då kan du kanske börja bygga en ny relation till dina syskon, en som inte handlar om er barndom, utan om de människor ni är nu.
