Att hitta sina drivkrafter
KOLUMNEN: I turistbåten på Themsen ser vi plötsligt Bankside, en avlång byggkloss med ett stort utropstecken till skorsten i mitten. Det gamla kraftvärmeverket mitt emot S:t Pauls Cathedral har blivit Tate modern, Londons nya konstmuseum, vars chef är svensken Lars Nittve. Över till museet går en sprillans ny bro, "ett blad av stål", som konstruktören stolt sa, när drottningen klippte bandet.
Jag har ännu inte sett Tate modern inuti och aldrig träffat Nittve. Men i en intervju i DN förmedlar han en stark och uppmuntrande känsla av vad som går att åstadkomma för den som hittat sin mening med livet.
— Det finns ett tydligt före och efter (bildkonsten)i mitt liv. Jag var en rätt slö och ofokuserad person före. Plötsligt upptäckte jag en energi som jag inte visste att jag hade, säger han.
Om att hitta sin livsväg skriver även Patrik Asplund i sin nyutkomna bok Med hatet som drivkraft (Hjalmarson & Högberg). Där berättar han om fyllorna, slagsmålen och det destruktiva livet som punkare, huligan, skinnskalle, nazist — och inte minst storsupare.
För fyra år sedan lämnade han utanförskapet bakom sig och idag ter sig allt som hände nästan som en ond dröm.
Patriks vändpunkt blev uppdraget att minska våldet i Djurgården. ”Jag är äntligen del av en grupp, men den här gången verkar jag för något konstruktivt”, skriver han.
Vad hade hänt ”om jag stannat kvar inom idrotten? Om jag hade fokuserat all min vilja och aggressivitet på sporten i stället för supandet?”, undrar han. Ingen vet. Men nu spelar Patrik fotboll igen efter tio års uppehåll och det känns som om cirkeln är sluten. Det är aldrig försent att byta spår.
