Marianne Fredrikssons växthus prunkar av blommor och grönt från golv till tak. På ett bord står några frodiga rosa pelargoner, på en vagn vita och violettaorkidéer.

Jag kommer förstås att tänka på kvinnorna i senaste boken ”Flyttfåglar” som träffades och blev vänner när de köpte penséer.
Hon mulnar lite när jag nämner Flyttfåglar” som inte togs emot så väl av svenska kritiker.

— Nu har den kommit ut i Danmark. Där fick den lysande recensioner, berättar hon.

Hon skakar på huvudet. Visst är det konstigt.

Växthuset fungerar som hall till skrivarlyan som är ljus och hemtrevlig med bokhyllor längsena långväggen. Den andra väggen är glasad mot trädgården. Där skymtar den gula trävilla där Marianne Fredriksson bor med maken Sven.

När de byggde huset för 40 år sedan var här rena landet, kor förirrade sig in på tomten. Nu är Österskär en tätbebyggd förort till Stockholm.

Marianne Fredriksson bjuder på äppeljuice och jag får sitta i en vit soffa med färgglada kuddar. Själv sätter hon sig i en hård stol. Hon har värk i ett förslitet knä. Det är väntans tider för henne på två sätt: dels väntar hon på knäoperation och dels på ett nytt romanuppslag.

— Jag tycker inte att jag har några idéer. Men mina närstående säger att det är så här varenda gång. Jag går och gnäller och säger att ”nu är det slut”, säger hon och skrattar.

Numera ställer hon sällan upp på intervjuer. Att göra världssuccé har gjort henne lite folkskygg. Det händer att hon vänder i dörren med hjärtklappning när hon ska in och handla i Åkersberga centrum. Alla människor som känner igen henne är jättesnälla men hon orkar inte riktigt med att vara kändis.

— Det är helt overkligt, säger hon.

Hennes böcker är översatta till 38 språk, senast urdu, och säljs i 150 länder. ”Simon och ekarna” och ”Anna, Hanna och Johanna” ligger på listan över mest sålda böcker i världen.

— Den stora frågan till mig idag är: ”hur kan en 15 år gammal bok ligga på bestsellerlistorna i världen?” Det speglar den där inställningen som jag avskyr. Att man ser litteratur som en färskvara.

En tidning hade rubriken: ”Nu är hon större än Strindberg”. Det fnyser Marianne Fredriksson åt:

— Det är som att säga att Abba är större än Beethoven.

Hon tänder en cigarett. Ja, hon vill sluta men kan inte, säger hon med en suck.

Hon berättar om skrivprocessen. Den startar med att en person tar gestalt för henne. En oberoende person som kan bära upp ett tema.

Med ”Anna Hanna och Johanna” började det med funderingar kring varför kvinnor fortfarande håller på och ödmjukar sig fast de har alla rättigheter. Kan det vara ett slags mönster som går igen? En bild på hennes egen mormor väckte fantasin. Hon började läsa in fakta och resa omkring i Dalsland. Efter faktainsamlingen följer en inkubationstid innan gestalten börjar leva och flödet kan föras över till papper.

— Det är bara att vänta och vänta.

Marianne Fredrikssons läsare brukar fråga henne om hon skriver om sig själv. Nej, hon har aldrig skrivit självbiografiskt. Men självklart tar hon av sina egna erfarenheter. Allt ger näring åt skrivandet.

I ”Simon och ekarna” finns hennes barndomsmiljö i Göteborg. Pappan var båtbyggare precis som Simons pappa. Hemmet var socialistiskt och ateistiskt. Pappa var fackligt aktiv, det har Marianne Fredriksson själv också varit.

Hon är journalist i botten och har arbetat både i dagspress och periodisk press. Det var hon som 1974 startade Svenska Dagbladets banbrytande Idag-sida om livsfrågor.

Förutom elva romaner har hon också skrivit ”De elva sammansvurna” om arbetsgruppens psykologi tillsammans med sin dotter Ann som är psykolog. Den boken används i fackliga studiecirklar om konfliktlösning.

— Hade jag haft denna kunskap om ledarskap när jag var chef på Idag-sidan eller Vi Föräldrar skulle jag ha blivit galen av skräck, säger hon och skrattar.

— Jag gjorde som de flesta kvinnliga chefer, blev en morsa.

Inte förrän 1987, efter fyra böcker, blev Marianne Fredriksson författare på heltid. När hon skrev sin första roman ”Evas bok” var hon chef för Svenska Dagbladets Idag-sida och gick upp klockan fem på morgnarna och skrev. Det var under en period av personlig kris, hon gick i psykoanalys och lärde sig meditera.

— När man mediterar får man mer genomskinliga väggar till det omedvetna. Böckerna kommer ur det. Jag har ett verktyg, ett språk. Jag skrev ”Evas bok” som i ett rus, en dröm.

Boken handlar om skapelseberättelsens Eva som när sonen Kain dödat sin bror Abel går tillbaka till barndomens land för finna sig själv. En psykiater skrev långt senare till Marianne att han aldrig läst en så fin skildring av en psykoanalys. Det sambandet hade hon inte tänkt på.

Författandet började som en lek, hon skrev för sig själv men visade dottern Turid som sa ”men mamma det här är ju bra, det måste du ge ut”.

Då slog självcensuren till med full kraft. Hon började att självkritiskt granska sin text, tyckte den var för sentimental och för dramatisk.

— Flödet upphörde, det blev journalistik när jag började styra och ställa med Eva.

Sedan dess har hon lärt sig ett knep:

— När överjaget börjar hacka säger jag snabbt till mig själv: ”jag tar bort det i renskrivningen”. Det otroliga är att sen händer någonting som inte kunde ha hänt om jag tagit bort det som hände på sidan 40. Det ger en ny dimension. Man lär sig att ha stor respekt för det omedvetna.

Efter Eva följde ”Kains bok” om mannen som kämpar med sin ohyggliga vrede och ”Noreas saga” om Evas yngsta dotter. Efter ”Simon och ekarna” som kom 1985 återvände Marianne Fredriksson till biblisk tid med ”Den som vandrar om natten” 1988 och ”Syndafloden” 1990.

— Det finns trådar mellan böckerna. Tanken fullföljs nu med ”Maria Magdalena”. Vi hade kunnat ha en annan Gud om kvinnor haft någon talan, säger hon.

Under förarbetet till Maria Magdalena hittade hon referat från tidiga kyrkomöten där man skulle ta ställning till om kvinnan överhuvudtaget var människa:

— Och tro inte det blev bättre med Luther! Han sade på något ställe att mannen har ett stort bröst, därför har han en stor själ. Kvinnan har ett stort underliv där allt ont kommer ut och ett smalt bröst. Därför kan hon inte tänka.

— Luther drog oss tillbaka. Lutheranismen är mycket mindre mytisk än katolicismen. Och vi behöver myterna.

Marianne Fredriksson har fått starka reaktioner på Maria Magdalena från kristna fundamentalister som tar bibelns myter bokstavligt.

— Särskilt för detta som jag inte begripit att det skulle vara så förskräckligt: att Jesus hade samlag.

Men hon har också fått positivt gensvar på Maria Magdalena från kristna, bland annat från biskop Krister Stendahl som berättat om amerikanska teologers intresse för boken.

Den bok läsarna älskar mest är ”Simon och ekarna”. Hennes egen favorit är ”Den som vandrar om natten”. Den arbetade hon med i tre år och läste in mängder av material. Den handlar om kaldéren Anjalis, son till en av de vise männen och rör sig i länderna kring Medelhavet under Jesu livstid. Spåmän från olika religioner siar i boken om födseln i Betlehem. Var det så, att allt pekade åt samma håll vid den tiden?

— Ja, jag tror det, säger Marianne Fredriksson.

Mycket i boken har stöd i skriftliga källor men det kaldériska samhället i öknen har hon hittat på.

— De kaldériska magerna skymtade. Men där fanns ingen forskning.
Äntligen fick jag möjlighet att dikta!

Efter ”Den som vandrar om natten” skrev hon ”Gåtan”, en deckare i nutid om en kvinna som hittar ett lik som liknar henne själv på pricken. Den boken har inte lyskraften som hos ”Den som vandrar om natten” men är väldigt spännande och mångbottnad. Här finns flera av de personligheter och konflikter som återkommer i Marianne Fredrikssons böcker: ”isdrottningen” som vill ha sin son för sig själv, mannen med det stora raseriet, vänskap och kollision mellan kvinnor med olika bakgrund, identitetskris när fadern visar sig vara en annan än man tror.

Men Gåtan kommer dess författare knappt ihåg.

— Jag måste ha förträngt den, säger hon lite generat.

Apropå att personerna kommer tillbaka i hennes böcker berättar hon om en bokmässa där hon plötsligt tänkte: ”jag skriver samma bok varje gång!” Då hittade hon i mässkatalogen ett yttrande av en stor italiensk författare som sade att ”en god författare skriver samma bok gång på gång för att han eller hon har kommit till världen för att framföra ett budskap.”

— Jag minns hur vansinnigt tröstad jag blev. Inte så att jag medvetet har ett budskap. Men kanske jag är bärare av min egen myt.

Marianne Fredriksson betraktar inte sig själv som kristen trots alla djupdykningar i bibelns värld. Men hon tror att vi behöver myterna och använder bibelns för att berätta sina historier.

Uppvuxen som hon är i ett ateistiskt hem hade hon inte hört talas om Gud förrän hon kom till skolan.

— Jag började gå i kyrkor men blev förbannad och trött. Usch! Sen läste jag enorma mängder om buddism och hinduism. De religionerna kändes närmare för de var mer abstrakta.

Först när hon började läsa psykoanalytikern C G Jung tyckte hon att hon fick de referensramar hon behövde. Jung skriver att vi har ett inre Själv som vi är omedvetna om men som ändå har stor betydelse för vårt medvetna liv.

Hon återberättar en passus ur ”Simon och ekarna” där en liten våg från en flod där en indiankvinna tvättar sitt barn går obruten ut i havet. Vågen smyger förbi Grönland och sörjer allt som är infruset och låst, går vidare genom Skagerack där den njuter av stormarna:

I boken slutar passusen så här:

”Så en dag om hösten slogs den i spillror mot Bohusläns klippor, mötte sin gråa död och fann att den inte kunde dö men att alla dess erfarenheter måste lämnas tillbaka till havet innan den fick återfödas och gå med nya minnen av djupa fjordar och tung granit mot norr igen, med Golfströmmen mot isarna och de väldiga vindarna”.

— Det vi erfarit kanske lämnas över till ett stort kollektivt medvetande för att kunna födas på nytt. Kanske är det detta vi kallar Gud, säger Marianne Fredriksson men tillägger:

— På något sätt, ju äldre jag blir, desto mer ointresserad blir jag och desto mer medveten om att vi aldrig får veta. Vi lever här och nu och får göra det bästa av det.

Marianne Fredriksson reser sig och hämtar något i bokhyllan.

— Här ska du få se på konstiga böcker.

Hon visar ”Anna, Hanna och Johanna” på japanska, kinesiska och koreanska och något språk som hon inte listat ut vilket det är.

Hemligheten bakom att så många älskar hennes böcker tror hon är att de öppnar någonting hos människor. Samtidigt kan det vara just det som ligger bakom den svenska kritiken.

— De kommer för nära, säger Marianne Fredriksson.

Hon berättar om ett brev från en grupp kvinnor i ett europeiskt land som hade haft en läsecirkel kring ”Anna Hanna och Johanna”. De fann att de för första gången pratade öppet med varandra. Nu hade de bestämt att skänka boken till sina mödrar och döttrar och be dem läsa den. Sen skulle de träffas allihopa en weekend och prata om den.

— Det gav mig en fantastisk lyckokänsla.